Den tyske dramatikern Heiner Müller tog avstamp i William Shakespeares drama och den mytiska Hamletkaraktären för att allegoriskt beskriva ”sitt” socialistiska Östeuropa. Hamletmaskinen från 1977, ett monologdestillat i fem kapitel om människans oförmåga att göra motstånd, var givetvis politisk dynamit på hemmaplan och kunde spelas först efter murens fall 1990.
Detta ofullbordade stycke innebär både stora möjligheter och svårigheter för nytolkningar anpassade till sin samtid. På Stadsteaterns brygga är Hamlet (Rolf Skoglund) i färd med vindsröjning. Omgärdad av teveskärmar där usla polisserier och grälla tävlingsprogram tuggar på rotar han bland familjeminnena. På skärmarna framträder också revolutionernas cykliska karaktär i dokumentära bilder — restaurationsfaserna, nya diktatorer och kampen som faller i glömska.
Teveapparaterna är också spelplatsen för Hamlets ursinniga anklagelseakt mot Meta Velanders drottningmamma och Ingvar Kjellsons styvfar, medan pappa vålnaden uppenbarar sig i en grumlig bild av en dykare.
Om Hamlet förblir passivt alienerad med sina halvhjärtade drömmar som han endast anförtror sin nallebjörn Horatio är Ann Petréns Ofelia betydligt mer uppfordrande. Hon ger alla kvinnor som flytt det slagfält som kallas hemmet en röst och vägrar att anta kvinnans historiska offerroll. Ansikten av kvinnor som dött martyrdöden flimrar förbi. Gasade, hängda eller drunknade.
Transgender blir det när Hamlet vill vara kvinna. Ofelia önskar honom lycka till. Genom att vägra mannens säd och förvandla sin bröstmjölk till ”dödligt gift” är hon tryggt förvissad om att ha mänsklighetens fortlevnad i sin hand.
Nina Holsts regi återspeglar, måhända ofrivilligt, Müllers resonemang kring vad realism inom teater vill säga då hon låter en scenarbetare möblera om i Elin Hallbergs scenografi, och dessutom införlivar honom i pjäsen. Inget ovanligt. Men det pågår just så länge att det uppstår en tvekan kring dikt och verklighet.
Den aforismspäckade, förhöjda texten med sina absurda kast och metaforiska omskrivningar manar onekligen till intellektuell gymping. Men med en skådespelarduo som denna blir det inte tungrott. Skoglund, vars kropp är en resonanslåda där orden får färg och klang, fängslar om han så bara skalar en potatis. Petrén verkar njuta av att vara hen och har pondus, en avväpnande självdistans och ett fängslande lugn som lyfter fram och låter replikerna dröja kvar.
Om inte helt omstörtande så är det ändå berikande genom två veteraners samlande erfarenheter och superba samspel. Jag hoppas att få se mer av denna sköna konstellation på Stockholms stadsteater.
Loading ...
