Att se ett nytt verk av dansaren och koreografen Helena Franzén är som att träda in i en värld där varje rörelse ges eller kanske ännu mer tar sin rättmätiga plats i de ofta tätt sammanhållna koreografierna. Tillsammans med sina dansare har hon också en förmåga att använda det vardagliga och välkända och göra någonting helt annat och nytt av det. Som det där ögonblicket av andhämtning och tvekan precis innan någonting måste göras eller avgöras.
Before I Change My Mind genomsyras dessutom i sitt flöde av rörelser av en återhållen explosivitet som skärper både dansarna och publikens sinnen. Förväntningarna inför nästa rörelse blir därför i Helena Franzéns koreografiska språk nästan lika viktiga som koncentrationen på det pågående, oavsett hur liten eller stor den rörelsen just nu råkar vara.
Som koreograf har hon redan i en lång rad verk visat upp en imponerande konsekvens i sitt sätt att skapa en rumslig och kroppslig koncentration som ger uppmärksamhet åt minsta lilla rörelse. För precis som vi på publikplats ser dansarna framför oss, betraktar och iakttar de varandra när de med sina blickar eller små rörelser stämmer av vad som pågår. De är så tätt sammanvävda så att de blir till fyra olika versioner av varandra med olika karaktärer och temperament. Men hela tiden sker det i en pågående interaktion där varje dansare är lika viktig. De fyra dansarna, Daniela Bendini, Katarina Eriksson, Annika Hyvärinen och Åsa Lundvik Gustafson får i Before I change my mind dessutom sällskap på scenen av Anton Svanberg som med sin tuba förstärker Jukka Rintamäkis mestadels elektroniskt drivna ljudlandskap.
Föreställningens tematik kring det där ögonblicket precis innan någonting måste avgöras blir inte heller till någon yttre ram som läggs över koreografin utan till en kroppslig erfarenhet som präglar hela verket. Inandningen som höjer bröstkorgen och tydliggör hela bålen och utandningen som sänker axlarna finns båda där som välbekanta rörelser men ges i Before I Change My Mind en förhöjd tydlighet. Och när musiken tystnar eller är som svagast hörs några andetag tydligt som en konkret påminnelse om att vi alla lever och andas.