Ögonblicksteatern: Pojken och stjärnan

Nina Vahlberg gör musik av det mesta: nycklar blir ett klingande klockspel. Carlos Jacobo är en hur lång cirkusdirektör som helst och Tobias Morin bär sin pojke, en val och en harpalt, genom en snygg scenografi som växlar mellan en gigantisk cirkusaffisch med cyklande björnar och ett grådisigt landskap (en avbild av landskapet i Riksdagens plenisal) där stjärnor lyser.
   Hästen Stjärnan och pojken Pepe föds samma natt på en cirkus. När Stjärnan som skickats till slaktaren lyckas rymma hjälper deras stjärnor henne hem. Hon klarar av barbershoppande stjärnplockande korpar som lockar till skratt, en rädd harpalt fylld av längtan och vargar som är lite hemska.
   Premiärtekniken trasslar: Stjärnor blinkar istället för att långsamt falna och plötsligt blir allt svart.
   Men Ögonblicksteaterns Pojken och Stjärnan är en rik, varm och lite magisk föreställning som bär trots att det blinkar och svartnar för ögonen ibland.