Alla är Oidipus, när Kajsa Giertz gör Kung Oidipus som dansteater. Replikerna upprepas av hela kören, åtminstone till en början. Varje skådespelare ger texten sin särskilda diktion, så att Oidipus framstår som ömsom starkare, ömsom svagare.
Öppningsscenen är anslående, när de pestdrabbade i Thebe kryper upp ur luckor i golvet, krälande över scenen som zombies mellan liv och död. Dramatikern Jon Fosse skär bort överflödet men lyfter fram ödesklangen i Sofokles text.
Så småningom framträder två distinkta huvudrollsinnehavare. Fredrik Gunnarson ger den thebanske kungen en vass och arrogant prägel. Cecilia Lindqvist gör Iokaste stram, med tillbakahållen oro och en flyktig strimma hopp.
Danspartierna illustrerar berättelsens vändningar. Som när den dubbelkönade Teiresias inträde i spelet förebådas av en duett, där en kvinnlig dansare (Jennie Lindström) bokstavligt talat tar rygg på en manlig (Lindy Larsson), som en sammanvuxen tvilling.
Ett litet soloparti (Jan Vesala) gestaltar drastiskt klumpfotens haltande. Oidipus och Iokastes dubbla bindning, mor och son, man och hustru, gestaltas i en fin duett med sammanflätade kroppar. Men de bådas samtal sker framme vid rampen och är snarast ett lågmält men nervigt kammarspel.
I körens sista insats blir den kör i musikalisk mening, och sjunger ett öppet ”Aaaaa”, som alltmera övergår i ett förtvivlat skrik. Herden som inte satte ut Oidipus i vildmarken viskar fram sin berättelse: sanningens röst är den svagaste i det stora självbedrägeriet.
Upplösningen är formell och nedtonad. Budbärarnas bud om Iokastes död och Oidipus självförbländning framförs rapporterande i mikrofon med konstlösa röster. Oidipus trevar sig vacklande fram över scenen. Sedan faller natten. Det är sorgligt, uppfordrande och vackert.