Belgiske koreografen Stijn Celis nedslag i Göteborg för två år sedan gav mersmak, och skruvade upp mina förväntningar på premiären för Looming sky i helgen.
Dessvärre infrias de inte alls med nya verket, fast potentialen uppenbarligen finns.
Inledningen är egensinnig, kontemplativ och effektfull. En ensam dansare på ett blötblankt golv upprepar ett begränsat rörelsemönster, gång på gång. Scenen fylls sakta på av nya gestalter – var och en med ett eget rörelsemönster. De blir ett. Tiden tillåts rinna iväg medan kollektivet borrar sig in i en värld, där var och en har sitt eget universum.
Så småningom grupperar man om till vad som påminner mig om galna kentaurer. En dansare på axlarna på en annan, som lommar i väg i gungig, knasig skritt. Jag gillar strukturen och hade velat följa den vidare.
Men istället för att fördjupa det initiala språket brassar Celis på med idé på idé på idé tills man storkar. Mitt definitiva ”fed up moment” är när scenen fylls av en störtskur kulörta små bollar, som genast måste sopas undan. Jaha? Det var för att få plats med en monstruös, genomskinlig ballong? Som liksom bara hänger där, medan det dansas och pratas en lång stund till? Ridå. Suck.
Att norske Jo Strømgren lyckas fylla sin akt med en fullträff känns dessutom som en riktig nitlott för Celis. Och för Strømgren. Hans Utkanten är det bästa han har fått ur sin geniala hjärna, och en ynka akt är för snålt!
Jag hade velat ha ännu mer av hans speakerkommenterade, mångbottnade krönika om det lilla svenska 1900-talssamhället som genom ett mirakel blir frälsta och dras in ett sekteristiskt virrvarr med katolska förtecken.
Estetiken är lite Roy Andersson och Gunilla Heilborn möter Jan Lööf och Federico Fellini. Filmade, svartvita inslag smälter in i den iscensatta verkligheten, som utspelar sig ömsom på scen ömsom i de små hus med stora skyltfönster till rutor som omger densamma. De koreograferade inslagen för tankarna till Mats Ek och Birgitta Egerbladh.
Men mest präglas alltihop givetvis av Jo Strømgrens eget unika konstnärskap, och av dansarna i Göteborgsoperans balett. Sällan har jag sett dem så inspirerade – ingen nämnd och ingen glömd.
Loading ...
