Det finns någonting väldigt sympatiskt med Petter Jacobsons och Thomas Caleys olika samarbeten. En närmast otålig nyfikenhet som gärna smittar av sig präglar även det senaste verket The nearest nearness.
Användandet av kontraster och motsatspar tillsammans med ett lyhört musikaliskt ljudlandskap leder dessutom till att det hela håller ihop även när det riskerar att falla isär. Som när någon visuell eller koreografisk idé dras ut lite, lite för långt i tid och rum.
Men oftast kompletterar Petter Jacobsons och Thomas Caleys olika kroppar och rörelser varandra på ett sätt som skapar spänning och dynamik. Caleys luftigare och gracilare rörelser blir jämfört med Jacobssons mer robusta och lågintensiva explosivitet till två språk som delvis överlappar varandra. Men som framför allt tydliggör hur samma rörelse kan uttryckas på helt skilda sätt.
Med hjälp av guldskimrande aluminiumfolie har ett triangelformat rum skapats mitt på Moderna Dansteaterns vanliga scengolv. Små runda videoskärmar hänger mitt på varje vägg. Publiken placeras på enkla stolar längst de tre tunna guldväggarna och kommer på så sätt oerhört nära de båda dansarna. Att man kan möta deras blickar och studera varje rörelse nära är också någonting som de utnyttjar.
Innan vi tar plats har vi även fått instruktioner om att ta av oss skorna och att inte lägga någonting under våra stolar. Därför kan också ljuset utifrån stråla in mellan våra fötter och längs golvet mot en liggande Thomas Caley på ett både vackert och suggestivt sätt.
Förutom en del onödiga omtagningar innehåller The nearest nearness flera minnesvärda ögonblick. Och eftersom som det är tänkt att vara första delen på en trilogi skulle jag inte bli förvånad om någon rörelsesekvens återkommer längre fram i ett nytt sammanhang. Och även om den inledande trilogidelen är lite för ojämn ser jag redan nu fram emot det.
Loading ...
