Utöver Bernard Marie Koltès pjäser spelas mycket lite samtida fransk dramatik på svenska scener. Ett intressant undantag är Östgötateatern där regissören och översättaren Olle Pettersson redan 1999 satte upp Yasmina Rezas Samtal efter en begravning och där han nu är aktuell med Eric-Emmanuel Schmitts Besökaren, en filosofisk thriller med Sigmund Freud som huvudfigur.
Nummers Kristjan Saag träffade Olle Pettersson strax före premiären.
Okänd för Sverige
– Vi är nästan utarmade på fransk dramatik i dag. Det finns goda svenska översättare som är kapabla att ta sig an franska pjäser, men mycket lite intresse från teatrarnas sida. Där har man dom anglosaxiska glasögonen på.
Med Besökaren introducerar Olle Pettersson nu Eric-Emmanuel Schmitt för svensk scenpublik. Den 44-årige Schmitt, som studerat både litteratur, filosofi och musik, har skrivit ett tiotal helaftonspjäser och spelas sedan ett tiotal år över hela Europa och i USA. Att han inte satts upp i Sverige tidigare, annat än av Radioteatern, förklarar Olle Pettersson så här:
– Schmitts pjäser har för det mesta hamnat på dom små, ambitiösa boulevardteatrarna i Paris: Théâtre de l’Atelier, Théâtre Montparnasse. Och dom räknas liksom inte, svenska dramaturger tycker inte det verkar tillräckligt seriöst.
– Dessutom kräver pjäserna alltid en mycket homogen ensemble, hög standard på skådespelarna. Det är inte alla teatrar som klarar av det…
Handplockad ensemble
Till Besökaren har Olle Pettersson kunnat handplocka sin besättning: Mats Huddén, Kyri Sjöman och Claes Wëinar från Östgötateaterns fasta ensemble plus Kåre Sigurdson från Malmö i rolllen som Freud. Både Wëinar och Huddén var med redan i Rezas pjäs 1999.
– Det finns stora likheter mellan den och Besökaren. Det är samma lätta elegans, trots att pjäserna tar upp allvarliga teman. Och denna förtjusning i att arbeta med dom filosofiska frågorna tycker jag är mycket fransk. Det är den som ger esprin, spiritualiteten i texterna.
Existensiella problem på scenen
Besökaren utspelar sig i Sigmund Freuds arbetsrum i Wien 1938. En kväll då Gestapo finkammar kvarteret på otyska element och, under ett hotfullt besök hos Freud, tar med sig den frispråkiga dottern Anna till förhör. Knappt har Freud lämnats ensam förrän en mystisk besökare dyker upp och ansätter den store vetenskapsmannen och ateisten med kniviga existentiella frågor.
– Freud var en människa med så många olika sidor, med väldiga motsättningar inom sig. Och Schmitts dramaturgi tar hänsyn till det: den växlar mellan djupt filosofiska resonemang och det mer lättviktiga. Det finns ett härligt drag av teatralitet i hans pjäs – vid sidan av det finstämda och filosofiska: allt sker här och nu.
Teatraliteten är lika överraskande och effektiv som i Michael Frayns Köpenhamn, en annan filosofisk-moralisk debattpjäs som gjort succé i Europa (och som Olle Pettersson också regisserat för Teater Västernorrland).
Trots det svåra ämnet – en närmast vetenskapsteoretisk diskussion – lyckas Frayn göra spännande dramatik av mötet mellan de två atomforskarna Bohr och Heisenberg.
I Besökaren utspelar sig konflikten på ett mer obestämt plan, kanske i Freuds eget medvetande. Visserligen tvivlar han på vetenskapen, men gör ändå motstånd mot en gudstro som pockar på ju äldre och sjukare han blir – och ju galnare världen blir runtomkring honom. Kanske är Freuds nattlige gäst bara en projektion av hans egen rädsla? Kanske är det mytomanen som rymt från ett dårhus i närheten? För det kan väl inte vara Gud själv?
– Schmitt tar upp en väldig kamp med dom existentiella frågorna, med teodicéproblemet t ex: hur Gud kan vara allsmäktig när det finns så mycket ondska i världen. Och han gör det på ett oerhört fascinerande sätt; han ställer frågorna men låter oss själva finna svaren.
Startar processer
Jag såg en sen repetition av pjäsen och slogs av att ensemblen inte bara är utomordentligt samspelt verbalt utan också välkoordinerad i rörelser och kroppsspråk. Sådant tyder på en lång kollektiv arbetsprocess, även med pjäsinnehållet.
– Numera väljer jag en pjäs bara om jag känner doften av något som berör mig djupt. Men sen undviker jag att sätta namn på detta något eller att analysera det, utan tar det med mig till arbetet med skådespelarna. Där fortsätter vi sedan tillsammans, ett vilt sökande efter vad som är vad i pjäsen.
– Ur det här samspelet, ett slags fortsatt kollationering på scengolvet, växer karaktärerna fram. Då hamnar man aldrig i det befängda ”men den här karaktären kan aldrig göra så!”. Vilken karaktär som helst kan göra vad som helst – bara situationen stämmer.
När dramatikern dessutom är skicklig på att styra publikens övertygelser i än den ena, än den andra riktningen kan resultatet bli överväldigande. Själv tumlar jag ut ur salongen efter föreställningen med huvudet fullt av frågor: vad händer när människan gör sig själv till Gud? Är Freuds och vetenskapens ”förnuft” i själv verket bara samma övermod som får oss att starta krig och konflikter? Är livet bara ett stort bedrägeri – som lönas med döden?
– Jag vet med bestämdhet att jag tänker på ett helt annat sätt i de här frågorna nu än när jag började arbeta med pjäsen. Exakt hur den processen gått till vet jag inte. Fast Strindberg säger ju: gå först åt vänster, sen till höger – det är ända sättet att komma rakt fram.
Loading ...
