Lost i lusthuset

Sofia Jupither och jag har uppenbarligen något gemensamt: en av våra största teaterupplevelser är Suzanne Ostens uppsättning av I Lusthuset på Unga Klara 1988. Själv såg jag den utifrån, som student i teatervetenskap, medan Sofia Jupither såg den från insidan, som prao-elev på Unga Klara.

Jag minns Unga Klaras uppsättning som oerhört cool med sin stora, vattenfyllda bassäng. Och bara detta att alla kvinnoroller spelades av män, minns Rikard Wolff som Mrs Constable, och vice versa under ett decennium när den manliga yuppien härskade på gatorna och genusperspektiv var lika exotiskt på teaterhögskolornas scheman som korv på en vegetarisk restaurang.
   Ostens tolkning kändes också rätt ur perspektivet att dramatikern Janes Bowles lär ha attraherats av kvinnor och att dramat är skrivet på 50-talet där jag inte kan räkna upp en enda annan framgångsrik amerikansk dramatiker av kvinnligt kön, men väldigt många manliga dito. Vilket gör henne unik.

Sofia Jupither gör sin uppsättning på 2000-talet och givetvis med en helt annan ambition. Här möter vi en större realism i såväl scenografi som rolltolkningar. Rummet är inte bara känslan av en badort i Kalifornien, utan en minutiöst uppbyggd sådan, från det sjabbiga sommarhuset med sin flagnade färg där den egenartade Mrs Eastman Cuevas bor med sin introverta dotter Molly, till den lika detaljerade hummerkrogen som kommer efter paus.

Realistiskt är också spelet, men bara delvis. Och det är där uppsättningen haltar. För här är några Fellinifigurer, medan andra tolkas mer psykologiskt. Till den sistnämnda skaran hör Kristina Törnqvists sörjande och alkoholiserade Mrs Constable – även om hon gör det lysande – medan Basia Frydmans Mrs Lopez mer är av Fellinisläkt. Denna personinstruktionsambivalens gör också relationen mellan Gertrude (Marie Richardson) och dottern Molly (Tove Edfeldt) väldigt svårtolkad: Molly spelas svart och glödgande, medan Gertrude mer liknar en ”La Gradisca” från filmen Amarcord, vilket i sig är mycket underhållande men svårt att då få ihop med Mollys avgrundsdjupa tonårsångest. Är vi i lustiga huset eller i spökhuset?

Men för den som inte kommit iväg på någon solsemester under sportlovet rekommenderas ändå ett besök på Dramatens stora scen. För här bjuds det på såväl vågskvalp som vajande palmer, cikador och bouganvilla,  bra skådespelare, ett och annat skratt, en underbar kavalkad kläder av bästa 50-talssnitt, liksom frisyrer och make up och – som sagt – en lockande hummerrestaurang med kulörta lyktor. Saknas på menyn gör då en vassare och mindre trogen tolkning av Jane Bowles manus, samt ett tydligt syfte med uppsättningen. Lite råa ostron och champagne, helt enkelt.