Hörs jag? Frågan återkommer gång på gång i dramatikern Christina Ouzounidis och tonsättaren Kim Hedås Historien lyder, en samproduktion mellan Teatr Weimar, Ars Nova och Teater Galeasen. Hörs jag? Frågan upprepas i väven av röster från de tre skådespelarna (Petra Fransson, Sandra Huldt och Pia Örjansdotter), som under nästan halva föreställningen absolut hörs via scenens högtalarsystem, men däremot inte syns.
Kontrabasisten Nina de Heney, saxofonisten Jörgen Pettersson och gitarristen Stefan Östersjö har inledningsvis scenen för sig själva. En dedicerad trio som står för luftigt samspel, oväntad melodik, lekfull rytmik. Historien lyder är en uppsättning som går från hörspel till gestaltning. Det är en spännande och filosofiskt stimulerande väg. Föreställningsformen kastar, med benägen hjälp av ljuskollektivet Sutoda, en välriktad spotlight på våra kommunikativa förväntningar.
Musiken står inledningsvis i fokus. När Jörgen Pettersson blåser en tonföljd på bassaxen, när Stefan Östersjö trummar på gitarrkroppen, när Nina De Heney hittar ner i de djupaste registren av kontrabasen är det en upplevelse som tilltalar mitt inre utan att passera intellektet. Jag lyssnar, men avkräver inte ljuden någon betydelse.
Annat är det med rösterna, de språkliga fragment som viras in i musiken likt en fyllig och nyansrik ordfläta. Kim Hedås och Christina Ouzounidis har utgått från samma förtätade, upprepande och reflekterande form då de har skapat uppsättningens musik och text, men skillnaden i mina förväntningar är påtaglig. Språket pockar på förståelse. Bara en liten stund kan jag låta rösterna kliva in i min upplevelse utan att söka sammanhang; bara en liten stund kan jag vila där innan förnuftet och logiken kliver in i matchen. Vad var det egentligen som hände den där kvällen då hon satte tre par sockor på fötterna och la ett par extra i handväskan ifall hon skulle bli blöt om fötterna? Vad var det som hände den där kvällen då snön hade fallit och det hade skett en olycka på motorvägen?
Hörs jag? Ja, du hörs! Men vad är det vi hör? Vi hör fragment av en berättelse och letar efter samband. Språket är och förblir otillräckligt; som i en oändlig Jacques Lacansk signifiantkedja glider ordens betydelse undan. ”Skriften förstör minnet” lyder Ouzounidis text. Precis som språket i någon mån förstör all form av verklig förståelse, därför att vi sätter vår tilltro till den språkliga kommunikationens fullkomlighet.
När de tre skådespelarna, halvvägs in i föreställningen, dyker upp i scenkanten intensifieras musiken, som för att ta sin rättmätiga plats, för så fort den kroppsliga rösten kliver in på scenen pockar den på uppmärksamhet. När kroppen står på scenen söker vi förståelse i semiotiken och de ödesmättade symbolerna. Tre kvinnor som försöker få liv i de rosa rosor, som någon slarvigt har lämnat på golvet. Tre kvinnor som omsorgsfullt vattnar blommor med blod. Hörs jag? Ja! Syns jag? Ja! Vad säger jag?
Loading ...
