Förra hösten arrangerade jag, tillsammans med Teater Giljotin i Stockholm, en workshop i improvisationstekniken viewpoints för skådespelare, vilken leddes av den amerikanske regissören och viewpointspedagogen Ken Rus Schmoll. I december ledde jag och Ken ytterligare en veckolång kurs i viewpoints. Den här gången arbetade vi med studenter utan teatervana på mastersutbildningen Art and Technology i Göteborg. Kursen var också ett led i arbetet med vår blivande föreställning, Mina violer, din mustasch.
Art and Technology är en ny tvåårig utbildning, ett samarbete mellan Chalmers Tekniska Högskola och Göteborgs Universitet. Den riktar sig främst till generationen som vuxit upp och lever med och i nätets och datateknikens alla möjligheter, såväl tekniska och mänskliga som konstnärliga. Utbildningens internationella fokus och har dragit till sig ungdomar från hela världen: Colombia, Mexiko, USA, Japan, Italien, Danmark och många fler. Några av dem är datatekniskt inriktade, andra konstnärligt, men tanken är att de ska utforska möjligheterna i mötet mellan datateknik och olika konstnärliga uttrycksformer. Deras två år i Göteborg ska vara konkret gränsöverskridande.
Viewpoints är en fysisk improvisationsteknik för skådespelare. Det kan verka malplacerat för personer som arbetar med datorer, men det är ju så att tekniken imiterar livet. Med den baktanken arrangerades denna workshop. Metoden har sina rötter i modern dans och i en träning för dansare som utvecklades av den amerikanska koreografen Mary Overlie. Teaterregissören Anne Bogart byggde vidare på den och anpassade den för skådespelare. Hon upplevde att de amerikanska skådespelare hon arbetade med inte var bra på att hantera tid och rum. De var förutsägbara och begränsade i sina fysiska val och hon sökte ett sätt att träna deras känsla för tid och rum. Att sporra dem till att göra mer än att stå någonstans på scenen och leverera text, vilket är en vanlig syn även på svenska scener.
Den Schweiziske dramatikern Friedrich Dürrenmatt har sagt: ”Teater börjar med en motsättning mellan ljud och bild”. Sällan sluter vi den vi älskar till vårt bröst och säger med fuktiga ögon ”Jag älskar dig Stig-Åke!”. Kanske är det vanligare att vi tittar åt ett annat håll, kliar oss på benet och säger ”Jag älskar dig Stig-Åke…”. I verkligheten påverkas vi ständigt av en mängd faktorer i hur vi rör oss, hur vi talar, hur vi reagerar. Viewpoints bryter ned dessa faktorer i ett antal mindre delar t.ex. form, rumslig relation, arkitektur, tempo, repetition. Därefter tränar ensemblen varje del för sig och så småningom improviserar man med fokus på dem allihopa. I improvisationerna övar ensemblen att lyssna med hela kroppen, att spontant svara på stimulans utifrån, både från andra skådespelare och från resten av omgivningen, istället för att planera sina aktioner. Målet för ensemblen kan sägas vara att skapa intressanta och oförutsägbara scenbilder.
Detta sätt att arbeta påminner om hur man exempelvis programmerar vissa robotar, eller överhuvudtaget skapar dataprogram som hanterar en mängd olika variabler. Så uppkom också idén om att en workshop i viewpoints kunde passa in på Art and Technology. Tid och rum och de faktorer de består av existerar naturligtvis hela tiden. Att arbeta med dem medvetet gör att man plötsligt börjar se hela världen ur viewpoint-perspektiv: när man går på Ica och när man ser en Almodóvar-film.
Det var första gången Ken och jag arbetade med icke-skådespelare och vi hade ingen aning om vad vi kunde vänta oss. Vår grupp bestod av tolv elever som tillbringat de senaste tre månaderna framför en dataskärm och i kurser i matematik och programmering. Hur skulle de reagera när det var dags att inte bara komma upp och röra på sig men att verkligen svettas och ”tänka med kroppen” istället för huvudet. Det visade sig snart att eleverna inte bara kastade sig hals över huvud in i arbetet men också att de lyckades överföra sina erfarenheter från andra områden och sin koncentration på arbetet i viewpoints. De saknade dessutom helt den självmedvetenhet som skådespelare ibland tar med sig till en kurs.
I kursen ingick också att arbeta med en så kallad kompositionsuppgift. Uppgiften gick ut på att i grupper om fyra, varav en regissör, skapa ett sex minuter långt teaterstycke. Det måste innehålla alla viewpoints och ett antal givna teatrala element. De hade tjugofyra timmar på sig och aktiviteten var febril. Regissörer kom och grät på vår axel över skådespelare som vägrade arbeta med varandra, en störtflod av frågor, bekymmer över hur att lösa olika scenerier, genrep. När Ken och jag kom på morgonen på visningsdagen låg arttechare som arbetat hela natten utspridda i soffor, tält (!) och stolar i hela Arttechbyggnaden. (En av Götaverkens gamla hangarer). Resultatet blev tre fantastiska och inspirerade stycken, alla mycket olika i innehåll och estetik. Framförallt var de överraskande. Här är några exempel på vad vi såg och hörde: en hiss förvandlad till teaterscen, en dataspelsdesigner simmande på en kontorsstol, en halleluja-sjungande pizzalåda, en formgivare och en datatekniker ihopbundna som siamesiska tvillingar i en spegellabyrint, repliken ”first we do the swimming and then we arrive to the psychiatrists office” och mycket mycket mer.
Förhoppningsvis lämnade vi eleverna inte bara med idéer men också med verktyg för deras forsatta arbete med installationer, robotar och dataprogram. Men Ken och jag som skulle introducera dem till teaterns begreppsvärld lärde oss kanske allra mest. Elevernas brokiga bakgrund, teaterovana och deras förmåga att applicera tidigare erfarenheter på ny och outforskad terräng resulterade i härligt teatral teater. De fick oss att se både viewpoints och vår blivande föreställning ur förvånande vinklar. Kanske är det så att vi ska blanda ännu mer? Skådespelare får lära sig att programmera, Tekniska Högskolans studenter har kroki på schemat? Är det dags att ta begreppet renässansmänniska på allvar och hjälpa innovationslustan på traven?
Loading ...
