Om formen ska hållas måste alla köttiga valkar slimmas. En sådan ytans lag kan sammanfatta Hotel Pro Formas och The Knifes enormt förhandsuppskruvade och långt iförväg slutsålda Darwinopera Tomorrow, in a year. Den hade urpremiär i Köpenhamn i september 2009 och har lanserats som en elektroopera. Vilket passar fint, bara man inte med ordet opera associerar stora känslor, konflikter och relationer, för då blir man besviken.
Saken är den att detta inte är någon opera, i traditionell bemärkelse. Dessa tonsatta, poetiska texter, sprungna ur Charles Darwins naturvetenskapliga verk, däribland det 150-årsjubilerande Om arternas uppkomst, är snarare att betrakta som kantat, för att inte helt enkelt dra till med etiketten ”hyllningsperformance”, om man nu ändå håller på med etiketter.
Som performance betraktad känns uppsättningen maffigt påkostad, med sin specialkomponerade musik för tre sorters sångare. Och kanske att denna exklusiva känsla kommer ur faktumet att vi inte har någon motsvarighet till Hotel Pro Forma i Sverige, ingen grupp som arbetar med allkonstverksperformance i så här stor skala. Så detta danska kompani, med åratal av formprofilering i ryggen, har flera lättvunna poäng att vinna på den punkten. Plus att det vi får se på Dansens Hus är en oerhört väldisponerad designprodukt, där ett dominant tidstema både sjunger och blippar och filmskvalpar långsamhetens lov.
Svenska The Knife, som säkert lockat 90% av publiken, är dock inte bara att betrakta som hedersgäster i detta danska formhotell, för deras kompositioner av snygga ljudslingor och syntetiska fågelläten blir faktiskt lika underordnade helhetskonceptet som ensemblen, koreografin och den neonbelysta scenografin – inklusive den effektfullt gröna lasershowen. Ja, till och med den förväntade huvudpersonen, Darwin med sin världsomvälvande evolutionsteori, har reducerats till en bifigur i detta stora scenspektakel.
Och samtidigt som detta är alltså en väldigt välritad föreställningskonstruktion, där samtliga byggstenar funkar fint ihop och var och en med sin professionalism bidrar till en mycket arty och tilltalande helhet, skulle ingendera egentligen vara något att skriva hem om var för sig, så injämkat allt är i formen. Här finns inte ens ett ledmotiv som duger att nynna på.
Men så är det ju ofta med konst, att den i första hand tjänar sina egna syften och inte så lätt låter sig dekonstrueras. Och framför allt inte vill sälja sig för lätt. Gott så. Men vill den få en plats i mitt hjärta eller väcka mina eftertankar kräver jag mer kommunikation i den riktningen.
Loading ...
