Om kärlek i kyla

Att en relativt ung, kvinnlig regissör sätter upp en nyskriven pjäs av mannen och myten Lars Norén hör inte till vanligheterna. Normalt är det ju Norén själv som står för regin av sina egna texter, i andra hand andra ofta jämnåriga män. Det är därför lätt att ha vissa förväntningar på Sara Giese, regissören som också satte upp Maria Svelands Bitterfittan på Uppsala stadsteater 2007.
 
Men att Gieses uppsättning av Om kärlek är en feministisk kupp slår hon ifrån sig redan i förhandsintervjuerna, bland annat på Nummer där hon säger att ”medan Bitterfittan formulerar jämställdhetsproblem och är uttalat politisk, så är Noréns karaktärer inte så könstypiska”. Och det har hon ju rätt i, exempelvis är det kvinnorna i pjäsen som har ett mer traditionellt manligt beteende. Det är dom som sviker och är otrogna efter sjutton års äktenskap och det är dom som överger sina barn, födda och ofödda, medan mannen istället framställs som det moraliskt högre stående könet, han som exempelvis kan tänka sig att adoptera handikappade och äldre barn, medan kvinnan i förhållandet mer egoistiskt bara vill adoptera de riktigt små, friska och söta.

Likväl har även uppsättningen av Om kärlek ett feministiskt perspektiv som inte syns i texten, om än subtilt. Det handlar om små detaljer, som att skådespelarna turas om med att gå och bära på Nina Björks feministbibel Under det rosa täcket.
 
Och går runt gör skådespelarna hela tiden, i en socialrealistisk scenografi (Jan Lundberg) som saknar såväl stämningskapande musik som ett suggestivt ljus, ett slags labyrint som kan vara både väntrum, vardagsrum och en kyrka: upplyst, kalt, tyst.
   Här är både tid och rum upplösta, då och nu går i varandra – liksom rollerna. Och som i många av Lars Noréns pjäser det senaste decenniet (Detaljer och några av Terminalpjäserna), så är det alltså kvinnans fertilitet som står i centrum för handlingen, kvinnans förmåga att få barn som en möjlig symbol för produktivitet och existensberättigande, här i form av två namnlösa par runt trettiofem, Fosseinspirerat kallade A, B, C, D E och F, varav det ena paret desperat försöker att få barn och det andra paret har ett barn men ingen kärlek till varandra, och där Christopher Wagelin som försmådd äkta man ger starkast intryck.
 
Det här en Norénuppsättning för en ny generation teaterbesökare som inte har sett hans tidigare pjäser, det är föreställningens styrka. Svagheten är publikkontakten. Spelet på scenen känns helt enkelt för distanserat, vilket gör att man inte alltid berörs.
   Jag saknar också galghumor, den som Norén själv är så bra på att förmedla i sina uppsättningar, och som gör hans annars ofta smärtsamma budskap är möjliga att ta till sig. På Målarsalen möts vi istället av gravallvar, vilket möjligen är nödvändigt i en generation där det mesta av vikt flamsas bort.