I kväll ska vi gå på opera. Min pojkvän är entusiastisk. Eller fanatisk, det beror på hur man ser det. Han är med i Operavännerna. Han älskar den kvasikulturella status det ger, säger han.
Jag är skeptisk. Visst, en CD i badet med Best of Maria Callas, men att verkligen sätta sig på operan… Kladoink. ”Mitt svärd är större än ditt svärd”. Kladoff. ”Oh! Jag dör! Jag dö-ör! Jag dö-ö-ö-hö-höör! Farväääl. Ditt sto-o-ora svärd har kluvit mig mitt ituuuuu. Mitt ituuuuu”. ”Han är klu-uven mitt ituu! Han är klu-uven mitt ituu! Av en ku-unglig gäst med yvig gest. Vi ska smi-ida ränker på denna fest”.
Och sen ska grillkycklingen fram. Den ska slitas i stycken som av vargarna på Skansen. Vindruvorna skall på romerskt vis hållas högt och smaskas underifrån. Ja, människan är härligt primitiv och frodig innerst inne. Åtminstone förr i tiden.
Modern opera finns ju också. ”Blipp, blopp”. Vi ska sjunga om en relatiooon i en disharmonisk abstraktiooon.
En engelsk teaterregissör som satte upp en stjärnspäckad Carmen med en scenografi som enbart bestod av en målad rund ring på golvet berättade att på den första repetitionen stannade Don José upp mitt i en aria, vevade med benet och skrek ”The fountain, where is the fountain? I always put my foot on a fountain here!”
Jag fick min skådespelarutbildning på Teater- och operahögskolan i Göteborg. Första året gick åtta skådespelarelever och fyra operaelever tillsammans. Mina sjungande skolkamrater drillades i scenisk gestaltning, och deras slutuppsättning av en nyskriven Fröken Julie i köket på Tjolöholms slott var bland det bästa jag sett och hört. Både skådespeleriet och sången var lysande och gav rysningar längs ryggraden. Jag väntade mig att de skulle bli upplockade direkt av operachefer och erbjudas huvudroller. Operan måste ju ropa efter den här kompetensen! Men några år senare: någon står i en kör, någon annan har omskolat sig till lärare.
Det finns ju de som lyckats hålla sig kvar i operans värld och får roller som är okey. Men ganska snart verkar de ha fått överge sina kunskaper i nyanserad rolltolkning och hänvisats till det grovt tillyxade. Man präglas av omgivningen. Allt smittar. Det är RÖSTEN som räknas. Hålla resten av kroppen elastisk och stark? Varför det? Vem som helst klarar väl att knuffas. Oj, vad det knuffas på operan.
Men så är det några få som verkar vara immuna. Eller så har de få rätt guidning och regi. Som inte låter det faktum att de har en fantastisk röst göra att de överger sin lust att tolka och berätta med hjärna, hjärta och kropp.
Rösten verkar skölja med sig allt som pågår inom dem i en klar ström som forsar rätt in i mig. Då vill jag inte värja mig, och det melodramatiska blir självklart. Plötsligt förstår jag operafanatismen, även bortom en ängslan att inte vara tillräckligt bildad.
-Operaresa till New York för att se Nibelungens ring nästa år? Javisst, käraste, det verkar väl vara en naturlig prioritering.
Loading ...
