Jag ligger på rygg på en step up låda på gymmet och lyfter en skivstång: och upp på ett och ner på tre och upp på ett och ner på tre. Bara sexton gånger till. Jag får ta hjälp av Medea för att orka: ”Kräk! Något bättre ord för din naturs gränslösa feghet fann min tunga ej…”. Å upp på två och ner på två: ”du min värste ovän törs gå hit” och så halvvägs – och små och små och små: ”öga mot öga med sitt offer stå…”. Hm, undrar om Medea är lite sinnesrubbad eller bara förtvivlad. Hur skulle en upplyst människa agera i hennes ställe? Och upp på fyra ner på två och upp på fyra ner på två. Hjälp mina armar skakar, och upp en gång till: ”Krääääk!”
Strindberg promenerade. Ulf Lundell går och skriver. I hans roman Friheten känner man lunken, rytmen av stegen längs Söder Mälarstrand och Årstaviken. Skriven i den slags meditation som gåendet blir. På spinningcykeln kommer idéerna. Värdelösa, fåniga och briljanta regnar de över en osorterade. Ett slags galenskap, nästan. Särskilt i stadiet nära utmattningen. Försvarsmekanismerna slås ut, tankebanorna öppnas plötsligt för nya slutsatser.
Dämpad belysning. Instruktören har släckt lamporna i taket. Ljudet av spinningcyklarnas andetag, varje tramptag är som en gemensam andning i musiken. Det är omöjligt att inte vara närvarande i ögonblicket. Tramp, tramp. Svetten rinner från en hårslinga ner på kinden, stylingprodukterna löser upp sig och svider i ögonen. Jag gnider av min svettiga panna mot axeln, överarmarna hettar, benen stumma och heta. Vilja, vilja, lite till. Det är bara att fortsätta. Samtidigt med närvaron: Flashar av situationer, förväntningar, förhoppningar. Problem som väntar på en lösning. Livet, hur är det med det egentligen? Bilder kopplas ihop och får en ny mening. Intensiteten i huvudet ökar med intensiteten i benen. Så kommer vågen av berusning. Ut med all energi. Ut med det. Bara orka lite till.
Över. Under stretchen ett intensivt flöde av tankar utan värdering eller rangordning.
Tankar och idéer är elektricitet som färdas genom hjärncellerna via synapserna, hjärncellernas kontaktspröt. Som tunna trådar. Under träningen börjar synapserna fladdra, vaja som tången i havet och snuddar plötsligt vid andra synapser, aldrig mötta? Det blixtrar till, elektricitet! Och en ny insikt är född, kreativitetens plötsliga och överraskande nya kombinationer av välkända element. Nya förbindelser mellan tankar gör information till kunskap. En omedelbar energi-injektion. Det är inspirationen, en igångsättande drivande kraft. Var kommer den ifrån och varför så ofta när man rör på sig?
Thomas Lundeberg, docent i fysiologi på Karolinska Institutet, ritar för mig på ett papper hur en hjärncell kan hålla en annan hjärncell i inaktivitet. Hjärncellen kan med negativ laddning i synapsernas små klor paralysera en annan hjärncell som i ett hjärnans gisslandrama. Det som händer när man tränar är att processen påskyndas: den hämmande cellen ökar sin aktivitet så att den ”hämmar klart”. Den gör slut på sin negativa energi. Och plötsligt är den paralyserade cellen befriad och aktiveras. Då kan de elektriska impulserna passera genom den; en ny dörr i medvetandet har öppnats. När detta händer med flera celler i närheten har en ny tankebana skapats. Tanken far genom tankegångar, som rodlar i tunnlar. Rörelse och motion i kombination med att vi lär oss någonting nytt gör också att nya synapser bildas, fler trådar som kan söka sig ut och få kontakt med andra hjärnceller. Stamceller mognar och växer upp till helt nya hjärnceller. Vi blir klokare!
Och så gör kemin sitt till: När August och Uffe promenerar stimuleras deras fotsulor. Nervändarna i foten skickar signaler upp genom bäckenet och ryggmärgen till hjärnan som svarar med att utlösa acetylkolin, noradrenalin och serotonin vilket får oss att minnas bättre, sova bättre och känna oss gladare. Om Uffe dessutom går i ett varmt och doftande Toscana får han också av värmen en dos oxytocin som ger lugn och välbehag. Håller han på längre än 20 minuter kommer kroppens verkliga glädjefnatts-droger, endorfinerna, igång också. Det vill säga; om han tycker om sin promenad. Om träningen känns obehaglig förbereder sig kroppen på katastrofrelaterad belastning och då frigörs istället hormoner som skapar oro och rädsla och som sänker immunförsvaret. Som i Ett Drömspel (”Scenförändring: (—) man ser till höger i förgrunden brända berg med röd ljung och svart-vita stubbar efter skogseld; röda svinstior och uthus. Där nedanför en öppen mekanisk sjukgymnastik, där människor gymnastiseras på maskiner liknande tortyrinstrumenter”). På Skamsund skrivs ingen Friheten eller trivs bäst i öppna landskap. På Skamsund får man kolera.
Thomas Lundeberg säger att vi behöver 40 minuter fysisk aktivitet om dagen. Annars råkar vi ut för kronisk trötthet, sömnsvårigheter, depressioner och benskörhet. Vi utvecklas om vi rör oss, går bakåt i utvecklingen om vi slutar. Vi är gjorda för att färdas 3-4 mil om dagen och för att lösa problem med kreativitet. Expandera eller implodera.
Indras dotter i Ett Drömspel: ”(—) min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna… vilka krokvägar, vilka krypvägar…”.
Loading ...
