Ett vanligt samtal en vanlig morgon på redaktionen. I dag gällde det bildrättigheter. Efter att ha tiggt och bett om det, får jag slutligen namnet på fotografen som tagit bilden på den berömda balettdansösen.
En annan dag, en annan scen. Jag har introducerat en avdelning i tidningen där vi bevakar scenkonst i tv och på radio. Ringer SVT:s presstjänst för att få användarnamn och lösenord till deras digitala pressrum och möts av svaret:
– Ni får bara använda er av våra pressmeddelanden, inte av pressbilderna.
– Vi har inte något avtal med våra fotografer när det gäller nätpublikationer, förtydligar hon.
Nej, vad synd svarar jag. Men är det inte dags att sluta ett sådant avtal år 2002? Jag får inget vettigt svar, men efter många om och med får jag slutligen access till något kallat ”Billede Pakke” i pressrummet. Här kan man på sin höjd – om man har tur – hitta foton på Lasse Berghagen från 1998. Okey, men synd för er att ni inte vill ha publicitet med mottagare på många tusen läsare per månad, tänker jag stilla.
Eller vad sägs om följande svar som jag fick från ett filmbolag precis när jag sitter och skriver den här texten (jag hade bett om information gällande pressvisningar):
”Hej Ylva,
För att godkänna dig till detta register behöver jag först lite information om Nummer. Pressvisningarna är till för press som recenserar film, gör ni det?”
Inte direkt nättidningsförnedrande, men en allmän ”storasyster”-förhållning till nättidningar, att man på något sätt förutsätter att vi inte vet så här mycket i världen: ”Ååhhh, nej men inte visste jag att pressvisningarna är till för dem som recenserar film. Jag har bara jobbat som filmrecensent för Dagens Industri och suttit i redaktionen för Cinema tidigare (inom parentes båda papperstidningar). Jag trodde de var till som tidsfördriv att dra med 100 vänner på när man inte har annat för sig en onsdagförmiddag”.
Att som papperstidning uppge källa när man citerar en nättidning verkar inte heller vara regel, utan snarare ett undantag. Upprepade gånger har jag i papperstidningarna hittat direkta plagiat av artiklar skrivna för – och publicerade i – Nummer. Helt nyligen tog exempelvis en vikarie på TT Spektra (som i vanliga fall är väldigt bra på att hänvisa till Nummer) och plagierade en trend om att Mozart spelas på många scener just nu. Vår skribent hade i detta fall lyckligtvis sinnesnärvaro att kontakta redaktionen för att uppmärksamma dem på stölden och det hela slutade med att hon fick skälig ersättning.
Slutsats: nättidningar ska rätta sig efter journalistiska regler, men papperstidningar ska det inte när det gäller förhållandet till nättidningsmaterial.
Vidare, i en krönika med rubriken ”Den nya konkurrensen – mediaamatörerna” ondgör sig Petra Jankov (Svenska journalistförbundets hemsida : Petra Jankovs artikel) över redaktionellt material på nätet publicerat av amatörer som inte tar betalt, d v s personer som – kanske – inte har gått någon journalistutbildning eller är med i Journalistförbundet: ”Kommer tekniken och media-amatörernas ambition klassa ut de professionella yrkesfolket? Kan det vara så att det till och med finns fler media-amatörer än journalister på sina ställen? ”kan man bland annat läsa. Visst, man anar en ständig skräck bland papperstidningarnas aktörer, skräcken att bli utkonkurrerad. Och visst kan det förekomma mycket oseriöst på nätet. Men det är också svårt att jobba seriöst med en publikation när man inte själv blir seriöst bemött. Precis som inom papperstidningsvärlden finns det ”rötägg”, icke-seriösa produkter som inte håller sig till publiciska regler eller etik. Men snälla, dra oss inte alla över en kam. Döm efter innehållet, inte verktyget (läs internet) som innehållet förmedlas genom. Och hej alla papperstidningar som recenserar tidskrifter, ni är hjärtligt välkomna att recensera oss också. Syns vi, så finns vi väl?
Loading ...
