Det börjar med att de noterar varandra, upptäcker att den andre stirrar tillbaka från andra sidan rummet. Först är det oklart om det handlar om en slags attraktion, men snart står det klart att den vithyade mannen (Jonas Hellman-Driessen) har fångats i den färgade mannens (Richard Sseruwagi) blickfång av helt andra orsaker: Bland alla människor i den välbefolkade vänthallen har just det vita ansiktet valts ut för en identitetskontroll. REVA-projektets inre gränskontroll alltså – fast, så att säga, tvärtom.
I sin nyskrivna pjäs Natten börjar nu använder dramatikern Åsa Lindholm genomgående greppet med ombytta roller för att både vända på invanda betraktelsesätt och diskutera normalitet, strukturell rasism och hur en problematisk barndom kan influera framtiden negativt.
Mötet i vänthallen ramar in handlingen, som mellan varven omformas till en stereotypisk, personfixerad tv-underhållning där Hallman-Driessen placeras på piedestal och grillas av Sseruwagi i ämnet ”Vem är du?”. Det blir förtvivlat och skevt underhållande när huvudpersonen säger ”jag är väl som alla andra” och desperat rapar upp förmodade gemensamma fredagsmysiga tv-nämnare för att visa att han är helt normal: ”Så mycket bättre?”, ”Staffan Westerberg?” – ”Mästarnas mästare med Ingmar Stenmark!”.
Lika oroväckande kul blir det när Sseruwagi jagar upp sig och vräker ur sig fraser om hur kränkt han är för att han inte längre kan kalla chokladbollar för deras rätta namn – ”som jag alltid har gjort”, säger han, och tillägger att slaveriet avskaffades för 100 år sedan, så ”get over it… kakmonster!”.
Styrkan i Lindholms text, som förvaltas koncentrerat och vältajmat av skådespelarna, är hur de olika delarna – genreutflykterna om man så vill – talar ett tydligt språk, eller snarare: hämtar kraft i det ofullständiga (obegripliga). Svaren blir hängande i luften, varken vi eller mannen som stoppas för att han ”uppfyller kriterierna” förstår vad som händer.
För de föräldralösa barn som flyr till det här landet där vi råkar bo, kan både staten och de enskilda invånarna sägas vara ett slags ställföreträdande föräldrar. De två på scenen iklär sig djurmasker och ber några ur publiken att läsa en saga för dem om murmeldjur, snörävar och tvättbjörnar, som saknar styrsel och vettig vägledning (från vuxna och skolan).
Vissa av djuren bildar gäng för en känsla av samhörighet, vänder taggarna utåt och ber folk att sticka hem igen, dit de kom ifrån, för det syns ju att de inte är ”härifrån”. Det är gripande att se de två förväntansfulla djuren sitta tryckta intill varandra framför oss och lyssna på sagan.
För vi är alla ”härifrån”. Både djur och människor.
Loading ...
