Ömhet mellan clowner. 123 Schtunk tolkar Romeo och Julia

Vi som har sett dem förr och förälskade oss i estetiken som etablerades redan under Teater Halland-tiden blir inte besvikna när den berömda kärlekssagan från Verona nu tolkas med nasala stämmor, publikflirtiga utvikningar och världens största clownhjärta. Som ledmotiv har man lånat Burt Bacharachs ”What the world needs now is love, sweet love”, den som fortsätter ”It’s the only thing that there’s just too little of”. Fast jag fick faktiskt också lite för lite Schtunk denna gång.
   Under gästspelen i Stockholm gör 123 Schtunk en kortversion på Klara Soppteater och en fullängdare på Scalateatern. Om man som jag bara ser soppteaterversionen, som inte ens försöker hålla sig inom lunchteaterns tidsram och därför abrupt måste brytas av soppteaterchefen mitt i en cliff hanger när timmen är slagen, växer mersmaken i skrattgroparna. Men den berömda balkongscenen hinner jag få se i alla fall och bara den är ett bevis för hur man med största möjliga clowntramseri lyckas bibehålla en respekt för såväl teaterkonsten som publiken, samtidigt som man gör sitt allra bästa för att ofreda dem båda. För den trevande trulighet som uppstår när Lasse Beischers Romeo ska försöka kyssa sin Julia (Jenny Nilsson) och de stora, röda näsorna bara är i vägen, ja det är clownromantik på hög nivå det. Trots att Julias balkong inte är högre än en pinnstol.