Kan man tänka sig en obehagligare dröm än att som regissör sätta upp ”Hamlet”? Förmodligen inte då uppdraget är absolut omöjligt, som att välja mellan att brinna inne eller hoppa från fjortonde våningen med fadern som nedlåtande åskådare. Troligen har ingen sett en fullkomnad Hamlet, men alla vet hur den ska vara. Dramat har skrivits över av en utopisk läsning, ett konglomerat av tusen inom tusen varianter och ”brillianta” uppslag. Den Hamlet som skrevs av William Shakespeare finns inte längre, bara avgudabilder och halvdana porträtt, som om tioguds bud hade skrivits om miljoner gånger och slutligen distribuerats på CD av Bill Gates.
Rena spektakelteatern
I våras kunde Hamlet-konnässören uppleva ett praktfullt magplask på Berliner Ensemble. Det var djup engagerande att ta del av Jochen Freyers uppradning av gamla goda klichéer. Freyer, som hellre vill framstå som målare, också det i gammal god stil, hade sin storhetstid i början av 80-talet då han gjorde kompakta färgsprakande, inte särskilt djup men effektiv spektakelteater. Men nu framstår han lika samtida som Harold Lloyd, med undantag från att Lloyd åtminstone tog en chans.
Bakhåll enda medlet
Att anfalla Hamlet fungerar bara genom ett bakhåll, regissören måste se åt ett annat håll, vissla lite lätt och sen hugga den jäveln i ryggen. En stöd rakt mellan skuldrorna som om inget hade hänt.
Men vad betyder det i klarspråk? Att det inte går att förhålla sig till texten, utan att man måste sätta upp hela Hamlet, ett kunskapsområde, en historia och en kulturell ikon. Med andra ord, den tragiska berättelsen om Prins Hamlet, historien om hur den tragiska berättelsen har berättats, därtill möjligheten att se alla den kunskap som utvunnits ur Hamlet, plus nödvändigheten att göra sig själv, regissör eller interpret, synlig som position relativt mot hela detta kapital. Genvägen bygger på att slå in på alla vägar samtidigt, vilket naturligtvis också innefattar sättet man spelar på, valet av scenisk presentationsform etcetra.
Hamlet förlorar sitt namn
Att låta Hamlet på teatersvenska deklamera ”att vara eller…”, eller som Freyer på Berliner Ensemble, välja att illustrera Lertes hemkomst genom att grabben kommer inspringande med en modellbåt i högsta hugg, framstår idag helt barockt. Det valet, vilket som helst, måste tas bort tillförmån för att spela alla val samtidigt, eller åtminstone framstå som man gör det.
Den italienska gruppen Societas Raffaello Sanzio gör det på ett kongenialt vis. Här är det inte ”att vara eller…” som gäller, utan ”att vara och…”, vilket metaforiskt förevisar alla tänkbara varianter. Därifrån kan man sedan göra radikala val, ta bort alla utom Hamlet, ta bort allt språk och göra Prinsen stum, göra vålnaden till en psykosens framställning som yttrar sig genom anagram klottrade på fonden och ta bort all teatereffekt och göra showen dynamodriven så att tragedin i sig själv är det som ger spelet ljus. Hamlet upphör att vara sig själv, har blivit mångfaldigad och förlorat sitt namn.
En mängd uppsättningar klarar sig fint, t ex Staffan Valdemar Holms på Dramaten eller Kenneth Branaghs på bio, men vad tillför de egentligen? Ingenting över huvud taget förutom en par timmar trevligt skådespeleri. I Freyers fall inte ens det då personregin har nått nollpunkten.
Traumacenter efterlyses
Regissörerna måste skonas från Hamlet, från omöjligheternas projekt. Varje teaterland skulle behöva ett traumacenter för Hamlet-hysteri, pre- och post. Kan vi inte från och med nu enas om att inte nämna Hamlet, hålla tyst om dramats existens och låtsas som ingenting om någon skulle försäga sig. Det skulle vara den bästa av Hamlet-uppsättningar.
Lite fakta
”Hamlet” spelas på Berlin Ensemble våren ut, men Nummer rekommenderar berlinbesökaren att istället välja, ”Gengångare” på Volksbühne, ”Feuergesicht” i regi av Thomas Ostermeier på Schaubühne eller för den delen Sasha Waltz koreografi ”Körper” också den på Schaubühne.
Loading ...
