Hur gör man en timslång barnföreställning av Richard Wagners fyra fyratimmarsoperor Nibelungens ring? Tja, det här med jakten på en ring är ju en bekant story i äventyrssammanhang som borde funka för yngre. Operans lösning är att plocka ut det mest spännande avsnitten och låta den ensamstående pappan Wotan (Johan Edholm/Karl-Magnus Fredriksson) och de två halvsyskonen Brünnhilde (Lena Hoel/Sara Olsson) och Siegfried (Per-Håkan Precht/Rickard Söderberg) leka fram föreställningen hemma i sin lägenhet. På samma sätt som tonsättaren Carin Bartosch Edström har lekt med Wagners ledmotiv som legobitar.
Scenografin är följaktligen ett stiliserat vardagsrum: en grå fåtölj, en platt-tv och en köksö. Mangatemat som genomsyrar programbladet (operan berättad i japansk serietidningsform, poppis att glana i bland de i publiken som liksom bara dööör av uttråkning) märks i själva föreställningen mest i form av regnbågsfärgade mantlar, plastglänsande superhjälteaxelvaddar och fiffiga hjälmar som dras fram ur familjens utklädningslåda. Samt i de silvergrå serietecknade träd och rötter som växer fram bakom, där orkesterns stråkar och stativ sticker upp som grenar.
Föreställningen är både rolig att titta på och rolig att lyssna på, även om ljudupplevelsen i detta lilla och nära format blir lite av en bergochdalbana vad gäller volym och intensitet – orkestern överröstar ibland och det lågmälda är svårt att uppfatta. Men det är lika bra att sjunga ut direkt om det stora problemet: det är stört omöjligt att hänga med i berättelsen.
Omöjligt är det ju visserligen också ofta för vuxna förutse vad barn ska förstå och tycka om. Jag minns hur jag som barn underkastade mig hela Nibelungens ring på tv med stor entusiasm (vuxenversionen alltså, den otecknade), och jag var inte ett freak. Exakt vad det var som fångade mig minns jag inte, men gissar på sagomyttemat och den fascinerande ”konstiga sången”. Man har ju en selektiv smak när man är liten, som vuxna inte alltid förstår sig på.
Guldringen är en färgstark, annorlunda och utmanande barnföreställning, som uppenbarligen fångar vissa barn. Medan andra på väg ut ropar till varandra: ”Det var ju asdåligt” och ”Pippi Långstrump var bättre”. I serietidningsswischet blåser både historien och budskapet med den här tolkningen för snabbt förbi.
Länk:
Lyssna på ledmotiv och se mangatecknigarna på Guldringens webbplats.
Loading ...
