Alla tänker vi ju på det då och då, det som är ramen för Unga Giljotins Ensam bland en miljon. Att här lever jag mitt liv i min lilla låda. Bredvid lever du ditt och ovanför och under oss pågår andras sorgbearbetning, köttbulleknådande och meningen med livet-uppenbarelser.
Ensam bland en miljon är ett rättframt och okonstlat Short cuts-collage över 2000-talets Homo stockholmiens. Ett workshopsamarbete med gymnasieskolor ligger till grund för manuset, och regissören Anders Larsson har mejslat fram karaktärerna med ömsint handlag.
Här finns kvinnan (Dasha Nikiforova) som fastnat i flickstadiet och inte kan få arbetsförmedlingen att se det meriterande i att vara bra på att leka kurragömma med spelkulor. Killen (Joel Schmidt) som ska på date och med stigande desperation inser att han inte vet vilken t-shirt som är han. Bruttan (Marcus Badman) som samlar på herrskjortor som souvenirer över påhittade beundrare.
En parad av mer eller mindre trasiga och knasiga existenser som sammantaget framkallar en empatisk suck över människoarten – you gotta love ’em all. Trots allt. För hur ska det gå om bara ässen i ”socialt entreprenörskap” överlever?
Lisa Puousette Blomés scenografiska finesser, en bandspelare som tar över när orden gör för ont eller tallrikar som staplas i takt med att ett icke kommunicerande pars monotona middagar avklaras, bidrar till att höja scenrumsribban.
Det är också svårt att inte smittas av ensemblens premiärpepp, publiken får till och med avnjuta spontant inhandlade pressbyråbullar kvällen till ära.
Unga Giljotin startades för tre år sedan med ambitionen att fylla ett svart hål, teater för den publik som är mellan barn och vuxna, mellan 13 och 26 år. Men inte en enda gång under föreställningen tänker jag på vilka den lovande ensemblen riktar sig till.
Visserligen ligger fokus mer på ungdomens identitetskonstruerande än medelålderns renoverande av densamma. Men Ensam bland en miljon är inte pedagogisk ungdomsteater, det är bra människoteater.
Loading ...
