Vi känner Lo Kauppi som den orädda sanningssägaren och Anna Vnuk som den humoristiskt självutlämnande koreografen. När de delar helafton har de fördelat tiden rättvist.
Kauppi inleder tufft. Med amerikansk dialekt och utstrålning behärskar hon scen och publik från första entré. Självsäker som en frikyrkopastor delar hon ut motivationsmorötter och får oss att skandera i kör. Hon bäddar skickligt för att vi villigt ska följa med på en världsomspännande odyssé på den toppolitiska arenan.
I världens bästa förklädnad – burka – infiltrerar hon ett hemligt nätverk av ledare, som bastar och spelar fia i bästa samförstånd trots väpnade konflikter och religiösa motsättningar sina respektive länder emellan. Via en träffsäkert karikerande namedropping analyserar Kauppi hur världssamhällets nyckelaktörer – från påven till Maud Olofsson (!) – alla är deltagare i samma sexistiska pakt.
Det är skarpt, aktuellt, roligt och framför allt inspirerande att upptäcka hur Bergspängardottern Lo Kauppi här helt frigör sig från det egna jaget för att förvandlas till en lika vederhäftig som ironiskt vässad omvärldsanalytiker.
Efter paus krystar Anna Vnuk och hennes dansare (Jennie Lindström och Andrea Svensson) in på scenen i sidenfluffade gravidmagar och en ganska brutal resa från spermie till dramatiskt kejsarsnitt vidtar.
Liksom i tidigare shower gör Anna Vnuk sitt alldeles privata till något universellt och jag kan inte annat än hylla tilltaget att visa upp den tjocka, oformliga, ickesexiga kvinnokroppen som något starkt, sensuellt och bråkigt dansande.
Men halvvägs in i graviditeten slås jag av en motvillig tanke. Är det inte bra futtigt ändå, det Anna Vnuk sysslar med, jag menar jämfört med Lo Kauppis viktiga avslöjanden?
I nästa ögonblick når mig kvällens riktiga insikt: om till och med jag, själv barnafödande kvinna, betraktar det som hör till de stora männens värld som mer angeläget än det som sker i den kvinnliga kroppens universum – då blir det verkligt svårt att förändra könsmaktsordningen i världen.
Loading ...
