När två politiska scenprofiler som Stefan Sundström och Andreas Boonstra gör gemensam sak i en pjäs om sin hemö, tidigare omsjungen av Sundström som ”landet där det bara bor älvor och inga hemska fula troll… nej dom får hållas på annat håll” kryllar manuset av fyndiga referenser samtidigt som Ön får stå modell för samhället Sverige från sent 1980- tal till idag, med folkhemsförfall, växande egoism och småstadsrasism.
Men här skrapas inte bara tomtebolyckan av den utåt sett natursköna idyllen, utan även den politiska rödfärgen hos avsändarna tillåts flagna lagom självkritiskt. Det privata blir politiskt och vice versa, vilket också förklaras effektivt i klarspråk.
I en skog av vita Billybokhyllor matchas Boonstras lössläppta Momentjargong fint med Sundströms låtar om antihjälten från den gröna ön – Johnny Dunder.
Här blir Dunder ett till porträttlikhet pyntat alterego, spelat av Gerhard Hoberstorfer i gummistövlar och scarves, som underhåller häftigt samtidigt som han problematiseras i konflikten om solidariska vänsterideal kontra svarta gagepengar som betalar den lokala, högerhänta hantverkaren.
Och medan den forne punkaren Odysseus – löst parafraserad på myten om den evige hemlängtaren och spelad av sin egen förlaga Andreas Boonstra – flyr in till stan och drabbas av lågkonjunktur i såväl kärlek som samhälle, går ölivet sin gilla gång i samma riktning.
Där planeras en kommersiell vikingapark i vad som kan tolkas som numera nedlagda Skå Barnby, som i verklighetens debatt har föreslagits som flyktingbostäder nu när den står tom och de lokala politikerna ursäktar Ekerö kommuns obefintliga flyktingmottagande med hänvisning till just bostadsbristen. Men samma politiker har ratat den lösningen och verkligheten smälter därmed ihop med dikten så träffande att allegorin över den politiska dubbelmoralen blir lika tydlig som Lars Göran Perssons underbart spetsade framställning av en girig direktör som uppkallats efter ett vägskäl och går över lik för pengar.
Otäck men lika skarpt framställd är också Robert Panzenböcks nazistspöke som plötsligt dyker upp med sin framkrypande historia, men otäckast av alla är (förstås) de inskränkta föräldrarna som uppfostrar sina barn till det som är själva problemet med dagens samhälle – trångsynthet och egoism.
Många spretiga tåtar fås ihop till en mycket vältajmad och välbehövlig uppsättning, detta valår där Sverigedemokratiska hotbilder går hand i hand med finanskrisen. Även om det känns som att vi till slut ändå landar i en romantisk tro på kärleken – eller så är det Eva Rexeds ödmjuka porträtt av Marguerite som framkallar hoppet om att det kanske kan finnas ett slutet gott någonstans, trots allt.
Loading ...
