Onda andar på Stockholms stadsteater

Stadsteaterns stora scen har av scenografen Erlend Birkeland inretts som en exakt kopia av den klassiska Stockholmskrogen Pelikan. Kanske som en blinkning till alla låtsasrevoltörer som genom åren smitt storslagna planer över ölglasen.
   Simon Norrthon gör överklassmannen Nikolaj tillbakalutat håglös – verkligt dekadent i sitt ointresse för mänskliga och moraliska värderingar. Uppkomlingen Pjotr har mer att slåss för, Leif Andrée gestaltar honom som en sammanbiten intrigör. En arg liten pojke, sviken av sin pappa, i botten av allt destruktivt söndrande. De två är föreställningens centrum men ett myller av andra karaktärer skapar sidospår och parallellhandlingar.
   Norske regissören Ole Anders Tandberg står även för dramatiseringen av romanen och man måste medge att han gör en heroisk insats som får ihop det. Tyvärr räcker det inte att vara duktig för att det ska bli riktigt bra teater. Tandbergs Onda andar är fascinerande och intressant, stundtals suggestiv men inte gripande. Skådespelarna snubblar på sina alltför litterära repliker och lyckas sällan förmedla de starka känslor som trots allt måste driva karaktärerna i deras maktspel och kärlekstörst.