Moment Teater har fått nytt scengolv. Furuparkett. Det är pappan och hantverkaren (Göran Thorell) som har lagt den själv för att höja värdet på villan – ett av alla små hjältedåd han har utfört utan att minsann få vare sig tack eller extra banklån. Endast en lasagne att mikrovärma inför ensamheten i tv-soffan när mamman (Linda Källgren) försvinner för att jobba sent på direktör Svanhagens tankesmedja.
Du som såg Andreas Boonstras och Stefan Sundströms livemusikpjäs Ön (läs Nummers recension) på Stockholms stadsteater 2010 känner igen den Sverigeallegoriska miljön med de vita Billybokhyllorna (Fridjon Rafnsson är scenograf även här), den politiska musikalformen och vissa av rollfigurerna. Kris zoomar in en av de där egenföretagarpapporna som ”jobbar och gör rätt för sig”, granne med både den Sundströmkarikerade rockstjärnan Johnny Dunder och den slirige oberoende debattör-entreprenören Svanhagen (de två senare här spelade av regissören själv). Och därmed zoomar den in på smygrasismen som missnöjesväxer i den europeiska krisens skugga.
Det ser nästan ut som en tanke att premiären med den här ensamzappande mannen sker samma vecka som satirtecknaren Joakim Pirinen skapat uppmärksamhet med sin enruting ”Svenske man, du är ensam”. Och det är det också, på sätt och vis.
För Boonstra har byggt manuset genom att lyssna av och låna från den politiska debatten och kultursidesdiskursen. En scen hos Svanhagens jobbcoachingföretag Future Jobs är till exempel som en fri iscensättning av artisten Nike Markelius vittnesmål från utförsäkringen (i programmet inspirationstackas hon tillsammans med personer som journalisterna Åsa Linderborg och Niklas Orrenius).
Det hela blir en sorts deprimerad sitcom, lite tv-serien Goda grannar som blivit Onda grannar. När dotterns före detta pojkvän (Anders Berg), numera kommunalpolitiker i Jimmie Åkesson-slips, knackar på för att samla in underskrifter mot ett planerat flyktingboende åker spriten och ”sanningarna om det här landet” fram.
Till viss del diskuterar Kris samma ämnen som Ön eller Momentuppsättningen Trevlig kultur (läs Nummers recension) från 2011. Och inte för att de inte behöver diskuteras igen och igen, tvärtom. Men nog svänger det mindre än i Ön, och skruvas mindre än i Trevlig kultur. Kanske vill Kris greppa för mycket – den känns lång, vissa scener blir redovisande föredrag, andra flyter ut i kolaseghet. Flera av musiknumren lyfter dock närvaron, tillsammans med höjdpunkter som Boonstras europeiska biografi på gitarr, Bergs pendling från återhållet vattenkammad till urartad vrålsång och Källgrens avbrott för freudiansk analys av den moderna rasismen.
Loading ...
