En mästerlig bok och en fantastisk film som setts av miljonpublik. Det kan inte ha varit lätt att dramatisera Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren – och berättelsesamlingen En ond man – för teaterscenen. Hur får man fram teaterns egenart utan att härma andra konstformer?
Radarparet Dennis Sandin (regi) och Dennis Magnusson (manus) gör vad de kan för att teatralisera Alfredsons dubbla mästerverk. De fyller Helsingborgs stadsteaters stora scen med teknik: scenografen Yvonne Ericsson gör sitt för att skapa vad som i programbladet till och med kallas allkonstverk. Videoprojektioner på halvridåer för att antyda landskap och årstider. Trappor, stegar, hissar och upphöjda podiumscener för att låta spelet breda ut sig i tre dimensioner. Sånginslag som vore det musikal.
Det sceniska överdådet har sina sidor: det intima spelet får svårt att komma till sin rätt. Dennis Magnusson har låtit Vera (Cecilia Borssén), den harmynte Svens syster, blir styckets huvudperson och ledfigur, närvarande i alla scener. I mogen ålder minns hon händelserna i sin ungdom: hela historien blir hennes reminiscens. Samtidigt vidgas frågan om ondska. Ond är inte bara den nazianstuckne fabrikör Höglund, som Michael Segerström gör mera äckligt fryntlig och slirigt patetisk än utstuderat ondskefull. Ond är även den som tar sig fram och undflyr fattigdomens stigma genom att sälja sig, först sin kropp, sedan sin heder genom lukrativa affärer med Nazityskland.
Grundtemat, ondskans gemenhet kontra enfaldens godhet, är så starkt att det tränger igenom även produktionsteamets väldiga teatermaskineri. Men varför upphovspersonen själv ska förekomma i rollgestalt på scen, tillsammans med sin ständige partner, är för mig fullkomligt poänglöst. Hela föreställningen inleds med ett gammalt Hasse & Tage-nummer, en Lindeman, och sedan återkommer kabaréinslag med paret på de mest omotiverade ställen genom hela iscensättningen. Behållningen är Erik Borgekes gestaltning av Sven. Visserligen åstadkommer han den genom att imitera Stellan Skarsgårds filmtolkning, men han gör det bra. Ester Claesson väljer en annan väg som den rullstolsburna Maria. Hon skapar en egen gestalt, full av spetsigt exakt repliknärvaro.
Loading ...
