Ondska på scenen

Kanske började alltihop med Woyzeck, Büchners olycklige soldat. Uthungrad, hunsad och bedragen tar han med sin unga hustru på promenad, dom går ned till sjön och han sticker kniven i henne. Det är inte bara ett mord på en scen: det är också en världsordning som rasar samman i dessa hugg.
   För första gången har vi fått se en antihjälte vars fall inte förklaras av att han nonchalerar en högre ordning, vars belägenhet inte utreds med hjälp av psykologi eller samhällsteori, vars dåd varken sonas av honom själv eller bestraffas av dramatikern. Woyzeck är visserligen förnedrad av allt och alla – ändå räcker inte omständigheterna till för att mildra hans brott eller ens förklara det. Och samtidigt ser Büchner till att det blir fullkomligt meningslöst att fördöma det.

Det är ingen tillfällighet att Woyzeck spelas just nu, när våra scener kryllar av pjäser om rasism, mobbing, gruppvåldtäkt och meningslös ondska i allmänhet. Woyzeck är den moderna människan, utkastad i en värld där normsystemen rasat och där de nya ideal som skymtar tycks mer groteska än vrångbilden av de gamla.
   Men att Woyzeck känns modern betyder också att den gamla ordningen fortfarande gör sig påmind. På Smålands musik och teater kan man just nu se de båda världarna kollidera – i en och samma föreställning. Det är skådespelaren Tomas Lindström som, i egen regi, gjort en uppsättning på temat Ondska, eller Frånvaron av det goda, som han valt att kalla stycket. Det är tre monologer i tät följd: Börje Lindströms Jag och min skugga, Jan Guillous Ondskan och en nyskriven pjäs av Joakim Forsberg: I vakuum fäster inget ljus, baserad på svindlaren, mytomanen och familjemördaren Jean-Claude Romands liv.

Var för sig är både Jag och min skugga och Ondskan starka texter och bra dramatik – men ihop med Forsbergs pjäs doftar de pedagogisk fallstudie och sedelärande berättelse lång väg. Både Lindströms tolvårige son Andreas, som blir rasist och mordbrännare, och Guillous härdade internatskoleelev Erik beskrivs som produkter av en grym och kärlekslös uppfostran. Lindström lägger, för säkerhets skull, också till lite arbetslöshet i hemmet och tonårig svartsjuka som bakgrundfaktorer; Guillou är mindre programmatisk men demonstrerar ändå gammaltestamentligt: våld föder våld, som man sår får man skörda.
   Joakim Forsbergs I vakuum fäster inget ljus har inget av detta. Hans huvudperson halkar nästan slumpmässigt in i en lögn som växer honom över huvudet, leder honom in i allt grövre bedrägerier och till slut, när allt hotar att avslöjas, gör honom till massmördare: han skjuter ihjäl sina föräldrar, sin hustru och sina två små barn.

Det finns en skenbar logik i hela processen, och Forsberg avstår från att föra in några alternativa förklaringar. Romand går inte under för att han brustit mot någon gudomlig ordning eller låtit begäret efter makt och berömmelse ta överhanden. Hans illgärningar söker inte sin förklaring i taskiga uppväxtvillkor eller stressig studiemiljö. Han dödar för att han i avgörande ögonblick i livet valt fel och inte velat eller vågat eller orkat korrigera felen.
   Den sens moral som finns i detta är nästan alltför banal för att uttalas: ”Välj rätt. Var ärlig.” Och den hjälper oss inte. Det enda sättet att ”förstå” mördaren Romand är att INTE förstå hans handlande. Att inte härleda det ur teorier och inte bygga teorier kring det utan bara låta sig genomströmmas av kylan från hans exempel.

Där har vi en sannare bild av ondskan än de schabloner som teatern (och litteraturen) så gärna bjuder. Ekvationen Romand går inte ihop, lika lite som Woyzeck, alla olyckliga premisser till trots, blir hustrumördare av pur nödvändighet. Handlingens frihet är alltid den rest som blir över, och det är också där det fruktansvärda ansvaret finns.
   Magnus Dahlström och Stig Larsson hör till de svenska dramatiker som på liknande sätt studerat ondskans mekanismer, utan metafysiska anspråk eller pedagogisk iver. Jag tror vi behöver mer dramatik av det slaget, vid sidan av alla vällovliga beställningsverk om rasism, pennalism och sexism, med inbyggda varningsskyltar mellan replikerna. Det är när vi inte känner oss trygga på teatern som den gör mest nytta.
   Eller med den ryske dekadenten Rozanovs ord: ”Föreställningen är slut. Publiken reser sig. Det är dags att ta på sig rocken och gå hem. Men ve! Där finns ingen rock. Och heller inget hem!”