One’s company, two’s a crowd på Dansens Hus

Sällan har en titel så exakt fångat in det som sker på scenen som One’s company, two’s a crowd. Elegant glider Higginbotham och Blanchard ut och in ur sina privata universum för att mötas – som av en slump – och blida en gemenskap som upplöses lika snabbt som den uppstår. En gemenskap som växer till symbios i en duett där deras kroppar förefaller smälta samman till en kropp medan Higginbotham snarare klättrar omkring på Blanchard än blir lyft av honom.
   Higginbotham drar till sig publikens uppmärksamhet genom sitt rörelsespråk som tycks värka sig ut ur hennes kropp och sin energi som är så stark att den infiltrerar allt och alla. Även Blanchard, som ibland – rent bokstavligt – låter sig förpassas in i skuggorna. Men Blanchard visar att han är hennes jämlike när han lämnar det subtilt komiska uttrycket (med en Linus på linjen touche) och endast iförd rätt töntiga kalsonger betraktar publiken med en blick som förmedlar känslan av total övergivenhet. En blick som är så inträngande att jag för bråkdelen av en sekund blir osäker på om det är fiktion eller verklighet.
   Med One’s company, two’s a crowd bevisar Duon Higginbotham & Blanchard att de är något av det mest intressanta som drabbat svenskt dansliv under senare år och jag väntar otåligt på nästa verk.