Visst görs det många fina Tjechovuppsättningar, men det är något skirt och flyktigt med de här poetiska texterna om människor som har så lite att göra att de måste titta sig i navlarna hela tiden. I samlad tropp susar Anton Tjechovs dramer liksom gärna förbi som svårgripbara moln på teaterhimlen och framkallar lätt gäspningar med sina kärleksbekymmer, pengaproblem och ”nu ska gården säljas”.
Att Hilda Hellwig fläskar till sin uppsättning är alltså mycket tillfredsställande. Hon ger texten en rejäl blodtransfusion när hon fyller upp med eld och rök och ett kraftfullt spel i Jan Lundbergs vackert höjdsträvande scenografi. Det blir ett bombastiskt och operamässigt tilltal, ur ett Tjechovperspektiv. Inte en röd ros utan en hel famn som kan slängas effektfullt och demonstrativt på scengolvet.
Träffsäkert appliceras Sjostakovitjs dramatiska vals nr 2 som ett återkommande ledmotiv och när en teaterryskt stajlad tjänarensemble – i kepsar, knäbyxor och förkläden – framför ekivoka, ryska folkvisor betonar de att när den här författaren skrev om kärlek, så menade han den köttsliga sorten.
Att Ivan Petrovitj, det vill säga morbror Vanja, är trött på livet är uppenbart när Tomas Pontén redan i öppningsscenen lägger sig i sin kista, framledd av Methinee Wongtrakoons dansande dödsängel i röda vingar och flankerad av tjänarna, nästan retfullt sjungandes ”Dansa min docka”. Och visst är det något löjeväckande över den här loserrollen, trots att han inte tvekar att ta till skjutvapen när bägaren rinner över.
Sonja är ju lika livstrött hon, men i Julia Dufvenius själfulla gestaltning är hon svårare att vifta bort som patetisk. Hennes obesvarade kärlek till Örjan Rambergs doktor Astrov framstår faktiskt som en tragedi när hon får ett så här tilltaget spelrum, och utnyttjar det så väl.
Hellwigs uppsättning balanserar fint mellan berättelsens inneboende tragedi och textens nyanserade humor. Den senare lyfts särskilt fram när doktor Astrov och onkel Vanja fylleraggar på den rakryggade Jelena, betydligt mer sansad men spelad av en lika intensiv Elin Klinga.
Och även om man inte automatiskt tjoar ”högaktuell” så visar Hellwig att Tjechov fortfarande talar till oss, och att man kommer undan med Teater med stort T om man gör det så här grundligt effektfullt.
Loading ...
