Skådespelarna sitter på en bänk längs fonden genom hela Anna Novovics version av Onkel Vanja. De följer uppmärksamt spelet även när de inte har replik. Med nästan ingen rekvisita och med skådespelarna redo hela tiden blir detta en rollernas och textens föreställning. Novovic är respektfull mot Tjechov, kanske för respektfull.
Afrikakartan hänger där den ska, pistolen plockas fram i exakt rätt ögonblick. Det är en textcentrerad uppsättning med mycket tydlig replikföring, som tar fram de absurda dragen och den skruvade psykologin, snarare än melankolin. Enda gången som denna egentligen ganska lustiga pjäs tillåts bli riktigt dråplig är i skjutscenen. Där får plötsligt professorn och Vanja rusa runt, runt bakom scenväggen i sin dåraktiga jakt.
Att Jelena för en gångs skull tar sig friheten att ge Astrov en riktig djupkyss till avsked känns i denna för övrigt så behärskade regikontext också riktigt revolutionärt. Melodramatiken betonas när Vanja och Sonja faller till golvet i sin förtvivlan. Petra Hultberg för sin del markerar Jelenas svajiga och ifrågasatta existens på jorden genom att gå på ett svajigt sätt. Över huvud taget blir karaktärernas särdrag betonade.
Michalis Koutsougiannakis är lysande när han betonar den tafatta töntigheten hos Våfflan Telegin. Jörgen Düberg markerar Astrovs tuppaktiga machobringa och machosupande. Inga Ålenius är fullkomligt betagande som amman Marina. Dan Kandell betonar i sin tur det löjligt patetiska i Vanjas gnällighet. Ibland är dialog och samspel riktigt detaljskarpt, som när Sonja och Jelena dricker duskål. Alltsammans är imponerande gediget teaterarbete.
Men det kanske ändå hade varit bra för tolkningen med några fler överraskningar och risktaganden som kontraelement.
Loading ...
