Det dominerande elementet i Nina Franssons scenografi är tre stora ”textblock”. Tre avlånga lådor som täckts med handskrivna ark i kollageteknik. Text på text på text. Dramaturgin är uppbyggd med samma kollageteknik: scener ur ett kafkaliv återberättade med stramt hållna nycirkusverktyg interfolieras med kafkacitat, musik och biografiska fakta om mannen, myten, mysteriet och morsgrisen Kafka.
Kafka i nycirkustappning. Det skulle kunna vara jättebra, men det är det tyvärr inte.
Det är i det alternativa gestaltandet av Kafkas liv som uppsättningen har sin styrka. Ett fysiskt, icke-verbalt berättande. Här finns en hel del fina scener: som den när Samuel Gustavssons Franz kärleksfullt lägger böcker under sin älskade Felice Bauers fötter. Eller när han med kroppen skriver sig runt i rummet. Anja Zubers avslutande balansakt på stora blockljus vars lågor kvävs av hennes fötter är effektfull. Samuel Gustavssons textblockstyngda brottningsmatch är också fint genomförd.
Kanske skulle en dramaturg eller manusförfattare – jag hittar ingen sådan i programbladet – kunnat ändra på saken.
Den senare delen av föreställningen är starkare – men då har ensemblen redan tappat bort min odelade uppmärksamhet.
Franz Kafka önskar att han vore indian. Jag önskar att Varietémaskinen hade något mer att berätta. Att nycirkusshowen blev till något utöver scener ur Franz Kafkas redan kända biografi – om än alternativt gestaltade. Då skulle kanske de skickliga balansakterna på scenografins textblock få också min mage att hisna.
Loading ...
