Önskekonsert på turné

Fröken Rasch (Cecilia Nilsson) gör entré i strikt grå dräkt, högklackade skor och långt svepande hår som efter en stund visar sig vara en peruk. Det första hon gör är att gå fram till det fördragna fönstret. Där lättar hon på persiennen och försöker putsa bort en fläck på rutan.
   Liknande markörer används föreställningen igenom för att informera om fröken Raschs psykiska tillstånd. Hon är petig, ordentlig och renlig på gränsen till bacillskräck, äter som en anorektiker och har ett stelt, nästan katatoniskt rörelsemönster. Det skulle kunna vara en beskrivning av självmordsbenägna patienter, tagen ur en lärobok för mentalskötare som ska lära sig när det är dags att punktmarkera patienten med extravak. Inte svårt att räkna ut hur det här ska sluta.
   Här i teaterföreställningen är det publiken som får agera extravak, men utan möjlighet att ingripa. Denna maktlöshet parad med rummets fysiska närhet gör föreställningen oerhört påträngande. Fröken Rasch är så nära att det hörs när hon sväljer och andas.
   Pjäsens talade text finns i radioprogrammet med skivhälsningar som hon lyssnar på. För varje hälsning som den arroganta radiorösten (Henrik Rafaelsen) presenterar skär en vass och hånfull kniv allt djupare in i hennes ensamhet. Och hon är verkligen ensam, har inte ens ett husdjur även om hon kanske längtar efter ett. På nattduksbordet står ett porträtt av en hund, hon syr på en rya med det kända motivet barnet och hunden (”Varför kan du inte tala?”) och i kylskåpet finns en hundformad kruka med smörgåskrasse.
   En timslång föreställning i en lägenhet om en människa som utan att säga ett ord tar livet av sig, hur kul kan det bli? Svaret är att det blir starkt. På slutet, när hon tagit sina tabletter och för första gången ser publiken i ögonen vill jag göra allt för att ingen ska behöva ha det som hon.