Publik brukar sluta sorla och sätta sig till rätta när ljuset går ner över salongen. Men på lilla scenen på Uppsala stadsteater infinner sig tystnaden när ljuset ökar över bänkarna. Så hörs en röst bland oss, en annan svarar och en tredje upprepar kavaljerernas uppgift.
Det är dags för Gösta Berlings saga i Anders Paulins regi – i Uppsala en snackis redan från första repetitionsdagen.
Kavaljererna på Ekeby har nyskrivna stadgar, en lyder: ”Och eftersom det faktum att något är nyttigt, alltid innebär att idén tvingas tjäna verkligheten, vill vi att våra handlingar inte är nyttiga.” Och en replik framåt slutet framhåller vikten av ”jävligt onödig teater”.
Med tanke på den diskussion som pågår på Nummer kan jag bara hålla med. Teater behöver inte vara nyttig eller nödvändig. Teater kan också finnas för att söka sig själv. Och där någonstans landar jag i Gösta Berlings saga.
Den har blivit metateater med stamtavla. Pappfigurer står uppradade längs väggarna, det är Elfriede Jelinek, Jim Morrison, Ingmar Bergman och så klart Selma Lagerlöf. Men det är mycket oklart varför. Jag dristar mig till att säga att hela föreställningen är mycket oklar.
Men det gör ingenting. För hela tilltaget överlag är så genomfört oklart! Om man förväntat sig att få sagan berättad för sig har man kommit alldeles fel. Vissa delar läses upp, andra scener gestaltas och alla sex skådespelare söker Gösta. Och inte bara Lagerlöf får prata, bland andra Franz Kafka är med på ett hörn.
Det är en starkt fysisk föreställning, nära ett träningspass – för skådespelarna ett fysiskt, för publiken ett mentalt. Allt inramat av snöfall, dimridåer, stark hetta och ösregn.