Vi leds ner 30 meter under jorden till en krypta av rå betong. Sångare med elektroniskt förvrängda röster klättrar på stålrör. Gruvarbetare sjunger sorgesånger till kolleger som dött i underjorden. Operahögskolan i Stockholm samarbetar med Kapstadens Opera – Cape Town Opera – i detta dubbelverk, där båda gör konstnärligt bruk av den grottliknande miljön. Men de olika ländernas livsvillkor blir nästan pinsamt tydliga i de två verken. Där det svenska bidraget är ett abstrakt experiment, l’art pour l’art, handlar Sydafrikas bidrag om den bistra verkligheten i dagens gruvor.
I Sing the body electric fortsätter Åsa och Carl Unander-Scharin sitt mångåriga projekt med att manipulera den mänskliga rösten. Sångarna styr ljudförvrängningar genom att röra på armarna. Dans och musik blir därigenom ett. Musiken är vackert meditativ; elisabetanskt rena klanger blandas med distortioner mot en scenografisk bakgrund av stålrör och stjärnhimmel. Framför allt Maria Sanner Konvickas varma alt kontrasterar fint mot de elektriska biljuden och distortionerna. Men den subtila effekten av Unander-Scharins innovationer går inte alltid fram, det är ofta otydligt vilka ljud som beror på sångarnas rörelser och vad som är förinspelat ackompanjemang. I de mer kaosartade partierna är det också ibland svårt att skilja ut vad som är avantgardistiska ljudeffekter och vad som är hostningar i publiken.
Den dubbla ljudbilden, både akustisk och elektronisk, påverkar rummet. Katedralen öppnar sig mot rymden. Jag kan inte låta bli att associera till den nyligen avslutade Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet, med målningar från en tid då elektriciteten var ny och fantasieggande. Om energi kunde förflytta sig osynligt i rummet, kanske det också kunde gälla tankar och andevarelser? Något av den fascinationen för den poetiska dimensionen av tekniken återfinns idag hos paret Åsa och Carl Unander-Scharin. I en operavärld som på sina håll förefaller stagnerad visar deras experiment nya möjliga vägar.
Efter paus lämnar vi de eteriska experimenten för en betydligt mera handfast och traditionellt akustisk föreställning, Between a rock and a hard place: an anatomy of a mining accident. En grupp gruvarbetare ackompanjeras av stråkkvintett och en rytmsektion bestående av spadar och spett. Reaktorhallens gamla trappsystem blir till gruvgångar och dödsfällor. Rytmiskt trampande blandas med metalliskt oväsen när de sydafrikanska sångarna klättrar i mörkret med pannlamporna som enda ljus. Handlingen kretsar kring verkliga gruvolyckor i Sydafrikas historia och det speciella språk som blivit gruvornas lingua franca, en förenklad variant av zulu, kallad fanakalo. Dokumentära utdrag ur fanakalo-lexikon och olycksregister projiceras på väggen. Högst upp i salen patrullerar en vit kvinna i dräkt. Under henne rör sig de svarta gruvarbetarna i sina overaller. Anonyma arbetsmyror som blir till individer först när någon av dem sjunker ihop och dör.
Philip Millers svängiga musik är dansvänlig som folkmusik men samtidigt modern och med en doft av Gian Carlo Menotti. Det sydafrikanska teamet är proffs ut i fingerspetsarna, med mäktiga röster och timing. Dirigenten Thuthuka Sibisi håller alla de ovanliga instrumenten på rätt plats. Vid applådtacket slås jag av hur glada alla i det sydafrikanska teamet verkar, särskilt dirigenten strålar trots det tunga ämnet. En så smittande glad dirigent har jag sällan sett i Sverige och det väcker frågor om på vilket sätt inställningen till musicerande skiljer sig mellan länderna.
Två korta föreställningar. Ingen av dem har någon tydlig handling, men de skapar varsin distinkt stämning. Båda är kongeniala i kärnreaktorns övergivna underjordiska håla, men på helt olika sätt. Abstrakt science-fiction kontra en grym mänsklig verklighet. Båda på sitt sätt talande för vår tid.
Loading ...
