Åtta piketbussar står uppradade på piazzan framför Malmöoperan för att hindra någon av de 10 000 demonstranterna som passerar precis utanför teatern att ta sig fram till den uppklädda premiärpubliken. Ändå lyckas en ung flicka med illrött hår tråckla sig förbi, ta upp sin megafon och skrika något. Vad går inte att höra, men en mer symbolisk premiärstart kan en nyskriven politisk opera knappast få.
En klocka som tickar, pistolskott, oroliga stråkar, barnröster och fotsteg. Över scengolvet rör sig en oformlig folkmassa som sjunger om stegen: det exakta antalet steg till tortyren, duschen eller avrättningsplatsen.
Redan från början försätts jag i ett stämningsläge av obehag. Jonas Forsells musik rör sig mellan det feberaktigt thrillerartade, som skapar, till de mer rehabiliterande lugna stråken med lånad musik av Franz Schubert.
Death and the maiden utspelar sig i en militärdiktatur i ett anonymt latinamerikanskt land. En man har fått i uppdrag att leda en sanningskommission, hans fru bär plågsamma minnen av tortyr och våldtäkter. Av en händelse hamnar en man i deras hem en natt. Kvinnan känner igen rösten: han är den som torterade henne.
Ariel Dorfmans libretto – efter den egna pjäsen – tar upp problematiken om våldets mekanism, men utan att för den skull moralisera. Det överlåter han till betraktaren.
Erika Sunnegårdh som Paulina är lika skör som explosiv när hon dras mellan hämndbegär och förlåtelse. Gestaltningen av det plågade tortyroffret känns ända in i märgen. Att hennes röst ibland försvinner, speciellt i mellanregistret, är något jag till en början noterar men glömmer bort ju mer jag sugs in i historien.
Fredrik Zetterström är stabil som Gerardo, som slits mellan plikten som politiker och lojaliteten till sin hustru. Joseph Wolverton har en hög tenor, spetsig som en synål vid vissa tillfällen och smekande vid andra, vilket passar doktor Miranda. Oskyldig eller inte, hans skräck känns ända ut i salongen.
Och så till sist kvartetten, fyra dansande skådespelare. Bödlar, butlers och betraktare på en och samma gång, som i suggestivt koreograferade rörelser gestaltar yttre och inre skeenden hos personerna på scenen. Lägg därtill kören och Bengt Gomérs scenografi och du har en mardrömslik bild av diktatursamhällets oskyldiga offer.
Loading ...
