Frågor som dessa ställer sig teatervetaren Göran Gademan i sin doktorsavhandling Operabögar där han genom att djupintervjua ett antal homosexuella operavänner försöker komma underfund med hur det egentligen förhåller sig.
Med ett slags ganska vaga utgångspunkter i företrädesvis amerikanska gay- och queerteoretikers forskning skrider Gademan till verket. Han har samlat ihop en grupp homosexuella män som alla tycker om att se och lyssna på opera, och så frågar han ut dem – om varför, hur länge och på vilket sätt de lyssnar på opera. Han frågar ut dem om favoritoperor, favoritsolister, favoritinspelningar och/eller föreställningar.
”
Under processens lopp låter han också var och en av undersökningens deltagare berätta om och hur de ”kommit ut”; hur det i så fall upplevdes och huruvida det hade någonting med deras operaintresse att göra.
Få gemensamma nämnare
På sätt och vis tycker jag nog att Gademan sysslar med en konstruerad frågeställning. Det kan ju faktiskt, vilket han på sätt och vis också bevisar, vara så att vem som helst, oavsett sexuell läggning, kan tycka om opera. Och han hittar inte heller så många gemensamma nämnare hos sina intervjuobjekt. Visst, de är alla homosexuella män och de tycker alla om opera. Men sedan visar det sig att någon föredrar musiken medan en annan i första hand intresserar sig för dramat, en tredje någon speciell solist och så vidare. Den största gemensamma nämnaren, i den mån Gademan hittar någon, är de kvinnliga huvudrollerna, alternativt kvinnliga solisterna. I övrigt är det faktiskt lite som att Gademan har skrivit en visserligen mycket noggrant genomförd, men ändå, avhandling om ett gäng grabbar som diggar sin favoritmusik. Ganska kul på sitt sätt, men samtidigt en aning förbryllande.
Loading ...
