Malena Ernman övertygar redan innan hon har sjungit en enda ton. Hennes charmiga porträtt av en närsynt och fumlig Askungen är obetalbart. Men när hon sedan öppnar munnen och börjar sjunga blir det som musikgrädde på teatermoset. Extra allt, helt enkelt.
Hennes karaktärsfulla men samtidigt smidiga röst är perfekt i Gioacchino Rossinis halsbrytande koloraturer. Det sägs att hon gör de snabba tonerna med halsen och inte med magstödet. Kanske är det förklaringen till att hon verkar kunna sjunga dubbelt så snabbt som vanliga människor? Läckert och hisnande är det i alla fall.
De andra sångarna är också mycket bra. Askungens prins, Daniel Behle, har en vacker och klar tenorröst med silverstänk i klangen, även om han någon gång hade det lite svårt med höjdtonerna. Ett av operans vackraste ögonblick är när de två möts första gången, han utklädd till betjänt och hon i städförkläde. De tar blygt av sig sina glasögon och sjunger en svindlande koloratur tillsammans. Deras röster snirklar sig runt varandra som två skimrande silkestrådar.
Bruno Praticó gör en komisk styvfar. Han rör sin stora kroppshydda med förvånansvärd rörlighet och har en härlig, tydlig italiensk röst. Men orkestern kunde ha varit ännu mer pigg, särskilt i början finns det en tendens att det blir lite släpigt och suddar till Rossinis gnistrande musik.
Regissören Irina Brook är dotter till den berömda teaterregissören Peter Brook och har satt upp denna föreställning i Paris och Bologna tidigare. Kulisser och koncept är alltså egentligen begagnade, men trots det känns föreställningen helt fräsch och aktuell även här i Sverige.
Rossinis Askungen är ganska lik den klassiska sagan, men här är det en ond styvpappa och hans döttrar som tvingar stackars Askungen att arbeta som piga i huset. När den vackre prinsen bjuder till bal för traktens ogifta kvinnor får inte Askungen följa med. Men den övernaturlige figuren Alidoro hjälper henne och hon blir förstås vackrast av alla på balen till slut.
Uppsättningen är fylld av roliga detaljer, som styvfars Zlatantröja och systrarnas skvallertidningar fyllda av bilder på prinsen. Lekfullheten har också smittat textmaskinen, som knattrar fram fyndiga svenska översättningar.
Föreställningen har inga stillastående partier, allt är fyllt av välkoreograferade rörelser, även när en apelsin pressas till juice är varje moment perfekt tajmat med musiken. Rossini har ofta långa ensembler som riskerar att bli långtråkiga, men den fällan lyckas Irina Brook undvika. Däremot är det ibland på gränsen att slå över åt andra hållet, med lite för mycket snubbel och tårtor i ansiktet.
Slutet är sockersött och man hinner precis börja må lite illa av sagans sensmoral att flickor bara ska vara snälla och beskedliga. Men precis då räddas alltihop av en fantastisk sista aria där Malena Ernman äntligen får visa hela sitt register, med kaskad efter kaskad av underbara koloraturer. Hennes lite ”torra” och kraftiga klang skapar en kaxig kontrast till den mer glittrande kvalitén som hon också besitter. Den styrkeuppvisningen gör Ernmans Askungen till något mycket mera än en självutplånande mes.
Askungen är en föreställning som alla kan ta till sig. Dessutom är den musikaliskt något av det bästa som går att höra just nu.
Loading ...
