Värmlandsoperan fortsätter att spänna musklerna. Efter storsatsningen med operavärldens största verk, Richard Wagners Ringen, satsar man nu på det som brukar räknas som världens första opera: L’Orfeo av Claudio Monteverdi. Och det är en sant originell och personlig version av denna ”ur-opera” som teamet Hans Ek, Kristofer Steen, Linus Fellbom och Behnaz Aram skapar. 1600-tal blandas med 2000-tal i scenbilder ibland så hisnande vackra att det är svårt att inte ropa till i salongen. Hade sången varit lika hänförande så hade man varit tvungen att bära ut recensenten på bår efteråt!
Orfeus är aktuell på flera håll i Sverige just nu, Göteborgsoperan gör under våren Christoph Willibald Glucks version av samma antika myt (läs Nummers recension här). Den handlar om Orfeus som förlorar sin hustru Eurydike strax efter deras bröllop. Han får hämta tillbaka henne från dödsriket, mot löfte att inte möta hennes blick.
På Värmlandsoperan har man inte hemfallit åt den räddhågsna modernism som annars lagt sig som en våt filt över dagens operavärld. Inga svarta Dressman-kostymer som tågar runt inne i klaustrofobiska gråa kuber här inte. Nej, istället flödar generöst karmosinröda tyger i sensuellt raffinerat ljus. AnnLouice Lögdlunds och Cecile Nerfont Thorgersens lesbiska kärleksscen i en vattenfylld underjord är bland det vackraste jag sett på en operascen.
Behnaz Arams kostymer lägger till ytterligare en nivå, som när till exempel helvetesportens väktare skräddats till en ”siamesisk dödstvilling”. Ole Bang och Christer Nerfont gestaltar en både tragisk och komisk dubbel-Hades med hjälp av en svart tvåmansrock. Den musikaliska regin skapar sublima ögonblick. Som när Orfeus efter ett desperat bankande på sin älskades grav plötsligt tillåts sväva ner i underjorden, samtidigt som hela scengolvet sakta lyfter sig. Gulp!
Jag hade önskat att också musiken kunde stanna upp och fördjupas på samma sätt, men den har tyvärr inte samma tyngd som iscensättningen. Hans Ek har arrangerat en blandning av opera, folkmusik och musikal. Det skapar ett fint sväng som ibland får bänkarna i Karlstads lilla träteater att bokstavligen gunga. Men när operasångarna blandas med musikal- och popsångare i något som mest liknar tal-sång blir resultatet lite klent, trots elförstärkningen.
Operabyggets starkaste stålbalke är ju annars just kraften i en operaröst som helst ska komma ända från tårna (eller från könet, beroende på vem man frågar!). Här blir det inte alls kraftfullt, utan snarare lite…fjösigt. Undantaget är fina Ann-Louise Lögdlund, som berör med sin stabila botten och pondus. Henne skulle nog inte ens Hades kunna motstså. I myten är det ju just Orfeus mäktiga sång som får dödsrikets väktare att vekna, han avbildas ofta med en lyra. Den aspekten saknade jag både i Göteborgsoperans version och i Värmland.
Men originaliteten väger över. Det är trots allt en bragd att få 400 år gammal musik att svänga så här. Värmlandsoperans L’Orfeo är ingen skrivbordsprodukt. Här märks ingen ängslig anpassning efter trender. Istället syns spåren efter någon som, precis som Orfeus, grävt djupt i sitt inre mörker och vågat visa upp resultatet av det. Helt enkelt en sann konstnär.
Loading ...
