Världen är orättvis. Det minns barnen till den svenska baron som med krass pedagogik köper endast två chokladkakor till lördagsgodis åt sina tre barn – ett av syskonen blir utan och får därmed lära sig att acceptera orättvisan. Det minns också alla som har läst Björn af Kleens bok Jorden de ärvde från 2009, där chokladkakehistorien berättas.
Den blir en bild av systemet med fideikommiss, där gods i generation efter generation har gått i arv till endast den förstfödde sonen, ett system för att hålla samman egendom, mark och fastigheter i stället för att det ska splittras på flera arvingar, styckas eller säljas. Bara att vänja sig för övriga syskon alltså, ingen chokladkaka och inget gods.
Det Malmöbaserade skådespelarkollektivet Teater Variant gästar nu Turteatern med premiären av Jordägarna, en ny pjäs skriven fritt efter Jorden de ärvde. Med betoning på fritt.
För där af Kleen journalistiskt envist men nästan försynt reser runt i Sverige och intervjuar den jordägande klassen om deras privilegier har pjäsförfattarna Jonas Nilsson (som också regisserar) och Johan Stavring tagit fasta på det absurda i det skildrade systemet, skruvat upp den känslan till fars och gjort en musikal med en hämningslös blandning av pop, dansmusik, soul, psalm, fotbollskör, stämsång (nåja). Alltsammans framfört i ett partytält med konstgräs av en ögonuppspärrat energisk ensemble i ridstövlar och vita skjortor.
Pjäsen berättar den tillspetsade historien om dottern i en svensk adelsfamilj, Isabelle (Sanne Ahlqvist Boltes), som vägrar inrätta sig i fideikommissens systematiska orättvisa. Fokus ligger alltså på just henne och hennes uppväxt och kamp – som visserligen blir en intressant och drastisk historia med syskonrivalitet, internatpennalism, kärlek inklusive politiskt uppvaknande (Greta föreslår att Isabelle ska dela godset med de fattiga) samt könsbyte för att komma runt det där med den förstfödde sonen. Det är dock inte lika lätt att få syn på det större perspektiv som förlagan ringar in, kritiken mot en socialdemokrati som har låtit fideikommissystemet fortsätta trots att det egentligen avskaffats.
Men det är kanske inte uppsättningens mål. Vad det egentligen är blir inte alldeles glasklart, allteftersom samtidsreferenserna haglar tätare och tramskontot övertrasseras en del under föreställningens gång. Både spel och manus tappar lite fäste vad det lider. Kanske tappas också en och annan högstadieelev i den tänkta publikgruppen bort?
Det hindrar inte att mycket är väldigt roligt och välfunnet, Leif Perssons enkla scenografiska lösningar effektiva, och att alla skådespelarna klär oerhört bra i absurd komedi (särskilt Agnes Hargne Wallander och Johan Stavring om jag får lyfta två). Kanske är just det absurda skrattet målet med kvällen, ofta en lyckad öppning på vägen mot fortsatt diskussion.