Nummer tipsar: Sätt på ljudet till Say you say me medan du läser recensionen!
Brottsplats eller kärleksnäste? Den väldiga stenöken som scenografen Mats Sahlström har skapat i Orionteaterns scenrum luktar fukt och andas mörker. Floden Styx bildar lerfärgad skiljelinje i mitten – till vänster ligger Orfeus hem, trångt på känslor och utrymme, till höger dyker den Hamlet-citerande färjkarlen Karon (Alfred Tobiasson) upp ur en kloak.
Denna glömda plats är Orfeus lekpark liksom tonårsbakgård. Det är här han irrar runt i galonbaddräkt och hockeyhjälm, stinn på hormoner, medan mamma (Janna Granström) har fullt upp med vännerna i telefon. Det är här han på prov knullsimulerar i ett avloppsrör. Här möter han också Eurydike, först med avsmak, men sedan allt större åtrå och intresse. Den första kyssen blir en blöt historia, inte bara för att den äger rum i floden.
I Styx plaskas det för övrigt ymnigt föreställningen igenom. Orfeusmyten görs i Sally Palmquists Procopés tappning till en svulstig tonårsperformance, där man inte sparar på uttrycken. En rosa transistorradio fungerar som lyra och spelar Lionel Richies Say you Say me på hög volym, när inte Stefan Johanssons syntstråkar laddar stämningen med drömmar.
Det är med frenesi Karin Bengtsson spelar ynglingen Orfeus, vars frustration och sorg förstås inte vet några gränser, när Lovisa Onnermarks småtrubbiga Eurydike drunknar och försvinner i underjorden. När Orfeus följer efter träffar han, i stället för den trehövdade hunden, döda ikoner som Marilyn Monroe, Whitney Houston, Michael Jackson och August Strindberg. Ett försök, förmodar jag, att ladda den antika myten med samtid och begriplighet genom en humoristisk blinkning.
Tragedin är förstås total när de ungas vandring tillbaka mot livet slutar med att Orfeus bryter löftet om att inte vända sig om. Eurydike är för evigt förlorad och Lionel Richie-balladen transformeras undan för undan till ett svulstigt kluster av öronbedövande ljud – som ett avgrundsvrål från jordens inre och ett förebådande om undergången.
Denna dystopiska Orfeus är ett expressivt allkonstverk som förespråkar känslan framför arbete och förnuft. Det är en suggestiv och genomarbetad föreställning, både välspelad och visuellt unik. Men medan skriken ljuder på scenen känner jag mig inuti anmärkningsvärt tom.
Loading ...
