Dansarna i Cheeta Running rör sig till en början till synes oberoende av varandra, men i upprepandet av stegen träder mönster sakta fram. På bild: Dan Johansson och Jimmie Larsson. Foto: Lesley Leslie-Spinks
Recensioner [2013-11-11]

Organisk rit som följer dygnet

Cheeta Running
Scen: Dansens Hus
Ort: Stockholm
Koreografi: Eva Lundqvist
Musik: Dror Feiler

Ljusdesign: Tarja Ervasti
Dansare: Eva Grieco, Dan Johansson, Jimmie Larsson
Musiker på scen: Dror Feiler, Tommy Björk
Länk: Dansens hus


RECENSION/DANS. Med Cheeta Running har Eva Lundqvist skapat ännu en egensinnigt vacker koreografi för dansgruppen Vindhäxor. Lisa Carlsson ser en rit dansas fram på Dansens hus.

Ett mullrande ljud i mörkret fyller min bröstkorg och ljusen tänds sakta. Dror Feilers musik till Eva Lundqvists koreografi spelas upp live av Feiler och Tommy Björk från sidan av scenen under föreställningen. Den söker sig lekfullt över scenen och bildar ett ljudrum i vilket koreografin tillåts röra sig fritt.

De tre dansarna, Eva Grieco, Dan Johansson och Jimmie Larsson, rör sig till en början till synes oberoende av varandra. Men i upprepandet av stegen träder mönster sakta fram. Rörelserna är organiska, som om de kommer ur kropparna utan eftertanke. Det börjar inbundet. Rörelserna trevar inte men tas inte heller ut till fullo. Mjuka händer nära ansiktet, en handrygg mot kinden. Armarna sveper tätt över huvudet och Grieco drar sitt långa hår fram över ansiktet om och om igen.

Blicken är riktad mot golvet. Armarna slås runt kroppen, som för att hålla inne det som ibland exploderar i glädjefulla hopp med fjäderlätta kroppar. Allt eftersom öppnas rörelserna upp. De svävar ut och blir allt större, ibland nästan flamsiga. Armarna slår ut och bröstkorgen riktas mot taket. Jag slås av tanken att det som dansas fram är en besvärjelse. Rörelserna tycks till slut gå i cirklar. De måste upprepas. Blir stundtals djuriska. Det är en rit som pågår och den intensifieras allteftersom.

Scenografin består av kullersten staplad i små torn, som små ruiner spridda längs bakre delen av scenen. Tarja Ervastis ljusdesign är subtil. När ljuset slår över från gult till starkt orange är det som om dansen tar plats i ett stenbrott i varm eftermiddagssol. Sedan förändras det sakta. Går från rött till rosa, lila, mörkt grönt med en svärta för att sedan blir gult igen. Som morgonljus. Som om en dag blir till natt och sedan gryning under föreställningens gång.

Mina tankar förs till grekiska dramer i vilka hela intrigen utspelas under ett dygn. När dansarna mot slutet plockar upp de tunga stenarna och kastar dem över scenen med plötslig frustration och förtvivlan är det som katharsis. En rening. Något som måste göras innan nästa morgon kommer och de en efter en går av scenen.

Lisa Carlsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare