Sarah Ruhls Pulitzerpris-nominerade pjäs I rummet intill, eller Vibratorpjäsen som den också kallas, tar avstamp i förunderliga fakta som få känner till. Paroxysmer, alltså orgasmer, har ordinerats som medicinsk behandling till kvinnor i årtusenden. Metoden var helt okontroversiell eftersom kvinnans sexualitet ansågs vara obefintlig, och dessutom helt avhängig en mans penetration.
Pjäsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, på en läkarpraktik dit kvinnor med hysteriska besvär vallfärdar för att ta del av den häpnadsväckande behandling som elektriciteten möjliggjort – vibratorn. Ingredienserna i denna såväl sorgliga som skrattretande historielektion lämpar sig förstås perfekt för en pjäs. Här finns köns- och maktaspekter, klass och konventioner. För att inte tala om sexuella anspelningar.
AnnaKarin Hirdwall som läkarhustrun fru Givings är pjäsens självklara centrum och hon gör en underbar rolltolkning. Godmodig och energisk försäkrar hon att ingen kan vara blyg i hennes sällskap. Det stämmer – burgna patientpar, amman som kallas in när fru Givings mjölk sinar, potentiella älskare – alla blir de i själslig mening mer avklädda i väntrummet än hos den fyrkantige vetenskapsmannen (Jonatan Blode) på kliniken intill.
Annars är pjäsens formella titel I rummet intill talande för 1800-talskvinnans situation. Svag och beskyddad eller stark och bespottad. Men alltid ställd åt sidan av en man. Ändå kan jag inte låta bli att tro att sköterskan Annie (Jennifer Lila) eller tjänstekvinnan Elizabeth (Anna Sise) finner mer tröst i sina sysslor än de instängda och uttråkade högreståndsfruarna i sin livsuppgift, att behaga en make.
Det är sådant som är intressant att grunna över när orgasmerierna börjar gå lite på tomgång. Efter en timme undrar jag om Sarah Ruhl/Playhouse ska nå klimax eller om det hela kommer att urarta i en dörrfars? Det skulle visserligen passa i Cian Bornebusch tidstypiska och fina scenografi.
Men till min lycka lyfter andra akten. Dels genom en twist då en hysteridrabbad man (konstnär, vad annars?) uppsöker doktorns praktik. Dels genom att kvinnorna, som Anna Sises amma, tillåts tappa heder och hållning. Då bränner det till. För när det kommer till kritan är människans sig lik, oavsett epok: såväl i livet som i salongen längtar vi efter att bli sedda och berörda. Inte enbart behandlade.
Loading ...
