Vad är egentligen performance? Därom tvistar de lärda. Eller snarare, de är lätt förvirrande när de pratar om det. I en artikel i Dagens Nyheter inför festivalen Perfect Performance (29/3 – 6/4) på Kulturhuset, gör skribenten Martin Nyström en ansats till att definiera begreppet, men drar istället slutsatsen att det är ”en i grunden odefinierbar livekonst” och därtill en ”hybridkonst utan regler”.
I senaste numret av Visslingar och Rop (nr 15) följer temat festivalens inriktning. Här skriver exempelvis konstnären och konstforskaren Hans T Sternudd om performancekonstens historia, från uppkomsten på 1960-talet till nu, och landar i samma syntes som Nyström, nämligen att ”Performancekonst är en hybridform av många olika konstformer […] och den undandrar sig en exakt definition.” Även performanceartisten Jens Östberg gör ett inramningsförsök, men fingrar oblygt på det vaga uttrycket ”vad som helst”.
Att det är fråga om en intressant, scenisk uttrycksform tycks de dock vara överens om, och det är också därför Nummer valt att spendera en hel vecka på Kulturhuset.
En märklig föreläsning
Under invigningskvällen är bottenvåningen på Kulturhuset knökfull av performancesugna. Frekvensen av konstnärer och konststudenter i publiken känns skyhög, baren är öppen och kvällen är upplagd som ett svenskt performance-smörgåsbord som står uppdukat till in på småtimmarna. Det händer lika mycket utanför som inuti teatersalongen Kilen, man måste välja och välja bort.
Den som valde Kilen fick bland annat se ovan nämnda Jens Östberg hålla ett performanceföredrag kallat Swedish building tradition – now and then, Ett slags föreläsningsparodi där Östberg, med hjälp av overheadbilder och innantilläsning på tvättäkta svengelska, blandar upp svensk arkitekturhistoria med insmugna faktafel, samt bjuder åhörarna på kakor och en hjärtoperationsvideo i pausen. Hans budskap? Hmmm… kanske något om sanning kontra fiktion, kontra ren och skär lögn? Kanske mest ett formexperiment? Men definitivt underhållande, inte minst för dem som njuter av akademisk humor.
Dogmaregler för dans
Efter Jens Östberg gör Charlotte Engelkes entré på Kilen och bjuder på Sweet, en sångperformance där hon i rollen som regissörens fru, iförd svart festblåsa, bjuder på en ganska spretig historia som med operans känsloregister, bluesens passion och jazzens inlevelse hålls ihop av temat socker.
Strax därefter intas Kilen av Gunilla Heilborn, som tillsammans med tio dansare bjuder på ett dansironiskt Dogma dance party. Heilborn själv läser upp ett regelverk likt de danska dogmafilmarnas. Hon påstår att dessa regler ligger till grund för dansarnas förenklade rörelser, vilka i sin tur illustrerar budskapet i låten de dansar till. Upplägget påminner en del om Jerôme Bels The show must go on, som gästade Panaceafestivalen häromåret, och är nästan lika roligt.
Utanför Kilen arrangeras ett slags klotterhinderbana signerad gatukonstnärerna GuiltyGuiltyGuilty. Åskådare bjuds här in att spela rollen som tunnelbaneklottrare och det gäller att hålla sig undan när dessa kommer rusande med sprayburkar i högsta hugg.
Metateater som performance
Efter festivalens första internationella gästspel på tisdagen, börjar så småningom väl hörbara diskussioner poppa upp i publikens eftersnack. Många vill infoga den belgiska gruppen TG Stan i kategorin ”teater” eller åtminstone teater som låtit sig inspireras av performance. Föreställningen 2 Antigone, är just två versioner av pjäsen Antigone, Jean Cocteaus och Jean Anouihls, framförda i ett svep utan paus efter varann – den ena kort och lätt ironisk, den andra lång, fördjupande och diskuterande. Dessförinnan har karaktärerna och deras öden presenterats på ett väldigt informellt och avslappnat sätt, och upprepade gånger under föreställningen sker illusionsbrott. Exempelvis delas scenen av ungefär där fondväggen säkerligen skulle placerats om detta varit en traditionell scen, men avskärmningen är skapad av hängande brädor som låter publiken se in ”bakom scenen” och alltså ta del av såväl kostymbyte som rökpauser. Man skulle kunna säga att de spelar teater inom ramen för ett performanceanslag, ett slags teater som delvis handlar om själva teaterformen.
Strindbergskt relationsdrama
Begreppet metateater ligger naturligtvis nära tillhands, så även när man ser TG Stans föreställning Lucia melts, som också spelas under festivalen. Scenen är en tjock, vit matta, designad som en lägenhetsritning med markeringar för möbler och dörrar. Publiken sitter bänkade runt mattan, liksom vore vi lägenhetens eller teaterrummets ytterväggar. Och som sådana bevittnar vi något som kan beskrivas som en modern släkting till det strindbergska relationsdramat. Mannen och kvinnan är även i fiktionen skådespelare, även om de här spelar upp sitt privatliv. De grälar, diskuterar och argumenterar samtidigt som de öppnar och stänger fiktiva dörrar, spelar fiktiva skivor och puffar upp kuddarna i den fiktiva soffan, innan de slutligen försonas i den fiktiva sängen.
Revysatir i tiden
Ett liknande anslag har den brittiska gruppen Forced Entertainment. Förmodligen har de ingen aning om att det i Stockholm just nu är en riktig kabaré- och revyboom (på bland annat Stadsteatern, Tribunalen och Brunnsgatan fyra), men det gör naturligtvis deras röda, sammetsinramade kabaréparodi First night extra rolig. Tänk er en blandning av Babsans glamour, Monty Pythons jargong och filmen Delikatessens skabbiga estetik, och där man gör en stor grej av uppdelningen mellan scen och salong, mellan aktörer och publik. Inledningsvis utlovas, med särpräglad brittisk accent, att: It’s all going to be good, clean fun, utan obehagliga inslag. Ändå rabblar de exempelvis upp vad publiken kommer att drabbas av för dödsorsaker, allt enligt de ”signaler” de tar emot i egenskap av synska medier. Nog är det performance allt, men det är också teater. Och härligt crazy.
Blod, sperma och äggskal
Norska Baktruppen, liksom brittiska Lone Twin, vetter kanske mer åt något slags ”renodlad” performance. Om det nu finns någon sådan. I Baktruppens Homo Egg Egg befinner sig aktörerna under publikläktaren och deras förehavanden kan följas via tre videodukar på den i övrigt tomma scenen. Föreställningen kretsar kring tanken om den moderna människans släktskap med neanderthalarna och Baktruppens medlemmar uppträder här iförda badkläder och ett kraftigt lager brun-utan-sol-kräm. Tonen känns väldigt pretentiös, trots det lekfulla upplägget, och det är lite svårt att avgöra om de är ironiska eller fanatiska. Inslagen av blod, sperma och krossade ägg känns skräpiga, men återkopplar samtidigt till den tidiga 1960-talsperformance där konstnärerna gladeligen frossade i kroppsvätskor. Kanske har de andra festivalgrupperna helt enkelt skämt bort oss med sin befriande humor?
Svett från Bruce Springsteen
Performanceduon Lone Twin står för en av festivalens höjdpunkter. I The Days of the Sledgehammer Have Gone cirkulerar de kring vatten, detta livsviktiga element som kan anta alla möjliga olika former – exempelvis Bruce Springsteens svett. Gregg har en punktlista som han läser från och Gary, som har varit och hämtat vatten ur Stockholms ström, är i oavbruten rörelse mitt mellan två starka strålkastare. Gregg säger att det är en regndans han utför. Påpälsad som en bergsbestigare, men med ”billiga” kläder som inte låter hans kropp andas, svettas han naturligtvis enormt. Vitsen är att han ska skapa ett kretslopp. Tror jag. Hur som helst innehåller föreställningen många intelligenta poänger och gör fyndiga återkopplingar.
Knäinflammationer i fokus
Men blev vi nu klokare av denna festival? Ja, i bemärkelsen att om performance nu är en ”odefinierbar hybridform” av olika konstnärliga uttryck, kanske vi lärt oss att sluta försöka definiera det så envist och istället låta oss ryckas med. Arrangörerna lyckades utmärkt med att inte trassla in sig i den snåriga definitionsapparaten och de skrev heller inga akademiska teorier på våra näsor, utan bjöd istället på en godispåse full av smakprov på vad som kan sägas vara performance idag. Visst ordnades också seminarier och samtal kring ämnet för dem som ville fördjupa sig, men det var föreställningarna som stod i fokus. Sedan hade vi ju performanceduon Mårten Spångberg och Tor Lindstrand, vars utannonserade ”samtal” kring performance, visade sig bli just en performance som till stor del handlade om aktörernas mystiska knäinflammationer.
Förförelse efterlyses
Slutligen kan vi bara hoppas att vår inhemska scenkonst efter ett sånt här festivalinitiativ blivit mer beredd att snappa upp nya influenser. På danssidan ser vi redan en viss påverkan och inom bildkonstvärlden är performance ett flitigt frekventerat begrepp (det var ju också där det uppstod). Men nog kunde den svenska Teatern (den med stort ”T”) låta sig förföras i betydligt större utsträckning, precis som sköningarna TG Stan och Forced Entertainment gjort.
Loading ...
