Orionteatern: Fredsvarietén

All heder åt regissören Stina Oscarson för en scenisk fredsmanifestation utan like – svärdslukare, kanonkungar, jonglörer och luftakrobater med fredliga avsikter behövs verkligen i dessa dagar. Men det övertydliga ”krig är fel”-budskapet genererar oundvikligen en präktig, skolteaterpedagogisk aura kring den i övrigt så sprakande, bullriga och tempofyllda föreställningen. För trots att hela Orionteaterns scenrum utnyttjas, med en inledande gatuteaterscen inför stående publik och en påföljande cirkusvarieté med sittande och delvis soppsörplande publik, är det något väsentligt som ändå inte fått plats.
   För precis lika dåliga odds som föreställningens centralfigur har att lyckas, när han på sin miniatyrcykel trampar iväg till presidenten med fredsbudskapet, lika osannolikt är det att det i salongen sitter några krigslystna politiker som måste övertygas. Jag menar – gillar man krig går man väl inte och ser något som heter Fredsvarietén? Om Stina Oscarson, som även står för manuset här, har för avsikt att göra politisk scenkonst och inte bara underhållning, önskar jag att hon hade använt betydligt mer retoriska och intelligenta tilltag. Dessutom är föreställningens cirkusnummer varken originella eller hejdundrande, även om det glimmar till av både poesi och humor på sina ställen. Kort sagt: en tunt fodrad mediumföreställning i vilt mönstrad extra large-kostym.