Den råa inramningen får lokalen att flyta ihop med scenen vars scenografi utgörs av en sandhög som har mer släktskap med ett grustag än en sandstrand, trots projicerade sommarmoln och campingstolen där Higginbotham genomför sin inledande monolog, en dialog utan mottagare. Bristen på svar och scenrummets råhet samklingar med koreografin som tycks vara formad kring en inre tomhet. I de fyra långa solon som ger verket struktur är koreografin först vagt trevande men blir efterhand allt mer intensiv tills den kulminerar i ett crescendo.
Mellan dessa solon genomförs olika uppgifter, alla lika befriade från mening. Som när Higginbotham alltmer desperat namnger sina tillhörigheter vilka gradvis upphör att ha en konkret betydelse och blir symboler av de ägodelar som definierar nutidsmänniskans mänsklighet.
Genom känslan av främlingskap och meningslösheten blir föreställningen ett ”tumavtryck” av den samtida urbana västerländska civilisationen som mer formats av egocentricitet än autencitet. Too Much Night Ego är kanske inte rätt start på en glad utekväll men däremot perfekt om man vill få tillfälle att reflektera.
Loading ...
