Fragment av det blivande verket Personal space for two dancers ingick i ett samarbete mellan Örjan Andersson och Gunilla Heilborn som visades på Moderna Dansteatern i våras. Och det dröjer sig också kvar en anings ’Heilbornism’ i inledningen av verket, såväl i berättelsen om den ickeexisterande ljudmaskinen som i dansarnas (fiktiva?) personliga minnen.
Dock tar Andersons egen stil rätt snabbt över och verket transformeras om till en dialog mellan musik och dans. Publikens uppmärksamhet fångas ömsom av dansarna Aleksandra Sende och Daniel Staaf och ömsom av musikerna som spelar på såväl traditionella instrument som ljudande plaströr, vattenglas m.m.
Ljussättningen av scenografin avspeglar förskjutningen från vardagen in i en abstrakt icke-verklighet när de till synes slumpmässigt utplacerade (tänk byggarbetsplats) stora pdf-skivorna får en allt suggestivare ljussättning.
Dock är det bakom den blygsamma titeln Solo for Asher Lev som kvällens verkliga höjdpunkt döljer sig. Inspirerad av hur kontrasten mellan ljus och mörker frambringar såväl tydlighet som tvetydighet har Andersson skapat ett solo för den skicklige dansaren Asher Lev. Kraftfulla strålkastare omger dansaren vars markerade maskulinitet ställs mot en koreografi som präglas av en utlämnande innerlighet. Sammanstötningen frambringar en upplevelse av mångtydliga dimensioner.
Så enkel och samtidigt så komplex är dansen i det ögonblick den blir Konst, det vill säga får ett existentiellt innehåll. Solot har ett sådant innehåll, lika ogripbart och påtagligt som ljusets och mörkrets skuggningar av dansarens hud.
Och här ligger skillnaden mellan kvällens huvudverk och det lite diskret insmugna solot, en upplevelse av att koreografen i solot valt att ta ett steg längre.
Loading ...
