Det är koreografen Örjan Andersson som på introduktionen innan premiären på dansföreställningen Triptych i egen person pekar åhörarna mot titelns ursprungsbetydelse, något som väcker min nyfikenhet.
Anderssons Triptych består i sin tur av tre delar centrerade kring den ryska kompositören Sjostakovitjs stråkkvartetter, som i likhet med kompositören själv närmast hemsökt Andersson. Både kvartett 11 och 8 har Andersson arbetat med tidigare i olika omgångar. Den här gången görs de med delvis nya dansare, ny färgsättning i scenografi och kostym och med väsentliga omarbetningar i koreografi.
Mellan kvartett 11 och 8 har Andersson lagt kvartett nummer 7, som är det nya tillskottet och som möjliggör triptyken. Och precis som i ursprungsbegreppets altartavla skiljer sig mittpartiet från de omgivande koreografierna. Fast snarare med motsatt syfte då kvartett 7 är mindre i omfång och antar formen av en lite lösare hållen duett. Två manliga dansare rör sig närmast scenkanten i en lek med homosocial maskulinitet där mottagande och givande av smärta dikterar rörelsernas beröringspunkter.
De mer strukturerade koreografierna 11 och 8 innehåller många dansare i noggrann orkestrering mellan det ordnade näst intill skulpturala och det oordnade, irrationella spasmlika.
I projektet och i ansatsen i allmänhet finns ett i grunden traditionellt förhållningssätt till modern dans där man håller an till en del estetiska ideal gällande rörelsens vara och natur av typen äldre datering. Fast det bör också påpekas att detta är lika med något näst intill exotiskt, då det knappast finns så många omvandlare och förnyare av de historiska dansidealen att tillgå i Anderssons klass i ett samtida Sverige.
Ty Anderssons koreografier till Sjostakovitjs kvartetter, förkroppsligade och besjälade av dansarna samt av Symfoniorkesterns stråkspelande musiker, är grogrunden för ett smäktande vackert möte, som startar i svalt gråblått för att arbeta sig upp i en hetta som avslutas i purpurrött, och är så fyllt av njutning som det sällan bjuds.
Loading ...
