Koreografen Jo Strømgren har skapat ett signum med sin blandning av dans, teater och performance och genom att han ofta låter aktörerna prata påhittade språk. Här blir det underhållande låtsasfinska med några igenkännliga nyckelrepliker i form av autentiska svordomar och utvalda, internationellt gångbara fraser. Varvat med koreografiska inslag skildras så berättelsen om ett kvinnligt dansband med sviktande ambitioner som vaknar upp någonstans invid en järnväg i de finska skogarna. Med den ack så välkända bakfylleauran hängande över scenen lika sjavigt som fondens presenning försöker medlemmarna samla ihop sig bland tomflaskorna – som de tydligen roat sig med att kissa i kvällen innan. Den ena råkar svälja den andras kontaktlins som legat i blöt i ett glas vatten, men det ordnar sig – hon får upp den igen (urk!). Med hjälp av en cigarrettändare jagar de liv i en tredje som krampar kring en plastdunk trots att innehållet, ”metanoli”, uppenbarligen gjort henne blind och fått henne att likna någon ur ”Night of the living dead”.
Turnécasen är tomma och lika väck är sångerskan. Men hon kommer så småningom tillbaka – och väntar då barn med en gemensam bekant som, så vitt man förstår av innehållet i en från tåget avslängd postsäck, har sol-och-vårat hela bandet innan han rest hem till Nigeria för att starta en musikskola med deras pengar och instrument.
Det är inte en alldeles fördomsfri framställning som denna norska ensemble gör av sina nordiska grannar. Den ironiskt humoristiska tonen är rå men hjärtlig och känslan av att få se ett kvinnligt dansband svina som vilket manligt rockband som helst till tonerna av Lill Lindfors, Arja Saijonmaa och Jean Sibelius är både ovan och befriande. Efter en påstådd oförrätt rycks emellertid hjältinnan Arja Saijonmaa brutalt ner från sin piedestal – i nedsättande ordalag – och den nya förebilden blir ryska Alla Pugatjova, samtidigt som hela bandet väljer att emigrera till Ryssland för att hitta ny, musikalisk inspiration.
I programtexten talas om att historien rymmer många lager, och det skriver jag gärna under på. Men man får leta själv. För det som vid första anblick känns som en tokig parodi kan förstås också tolkas djupare. Varför är dessa tjejer så destruktiva och låter tangons vemod styra deras tillvaro? Varför måste de börja knapra på stearinljusen innan de fattar att botten är nådd? Några begripliga svar ges inte utan dessa lämnas över till åskådarens egen tolkning. Som skulle kunna vara att vi alla kanske behöver ett tecken från ovan ibland, likt föreställningens nedklubbade brevduva med en rysk musikkassett om halsen, för att stoppa livets evinnerliga tomgång.
Loading ...
