Mästaren av familjeångest i svettig sydstatstappning, Tennessee Williams, har landat på Dramatens lilla scen med ett av sina mindre kända dramer. Men Mannen i ormskinnsjackan innehåller alla de komponenter som blev Williams signum: de frustrerade kvinnorna, de brutala männen – och så sexualiteten som ligger och pyr som en torvbrand som bara väntar på att slå ut i stora eldkvastar, bara en spricka uppstår i den stålblanka fasaden. Här heter sprickan Val Xavier – en främling som kommer till den lilla stan i och börjar jobba hos Lady, i hennes klädaffär framför lägenheten där hennes despot till man ligger och dör. I Ladys affär flockas stadens kvinnor och alla sugs de mot den karismatiske Val med en längtan som bara kan leda till elände.
Malin Stenbergs uppsättning leker med de klichéer som ett drama som detta dragit på sig genom åren. Hon bollar könsroller och sexualitet mellan rollfigurerna och låter kvinnorna vara så kåta som man rimligtvis blir efter decennier i ett kärlekslöst äktenskap. Det är befriande, men blir mest ett krafsande på utsidan av det komplexa bygge av makt och sex som är könsspelet. Och med knallpulverpistoler, kulisshus i lekstugestorlek och cowboyhattar understryks det lekfulla, spelet i spelet och livet som teater, som i en utklädningslek med Vilda västern-tema.
Så en bit in i föreställningen börjar formen svaja mellan den psykologiska realism som finns inskriven i själva pjäsen och en modern distanserad lekteater. Ibland bjuds vi in att komma nära och känna för att i nästa knuffas ut igen med en ironisk blinkning. Det gör det svårt att engagera sig trots många fina skådespelarinsatser, trots Hulda Lind Jóhannsdóttirs fint aviga Lady och Lotta Telje, neurotiskt övertygande som den förtryckta och frustrerade sheriffrun Vee. Det blir ljusglimtar i en annars ganska rörig föreställning där Tennessee Williams livssmärta inte förmår skära igenom den luddiga formen.
Loading ...
