Hur kan en hel generation sägas vara förlorad? Den har knappt hunnit vara ”den nya generationen” och redan är den förlorad? Teaterchefen Marie-Louise Ekman gör motstånd mot själva rubriken när hon talar en stund från stora scenen under den pågående temakvällen ”En förlorad generation – röster från den nya arbetslösheten”.
Att teatern vill tala med publiken ser vi många exempel på just nu, både på och kring scenerna. Teatervandringar i kulisserna, kreativ ljud- och hörteknik för att lyssna och påverka, dramaturgi som interagerar med besökarna. De vanliga ”ställ frågor efter föreställningen”-stunderna, påkopplade debatterna eller panelsamtalen sväller ut till hela temakvällar. Som temakvällarna inom Dramaten&, där scenljuset på samhällsdebatten sägs erbjuda ett annat perspektiv för att ”komma bort från låsta partipolitiska positioner”, som programansvariga Helena Seth beskriver det.
Tidigare ämnen har varit klasskillnader och misslyckade konsumenter. Nu handlar det om den nya arbetslösheten, den som drabbar ungdomar födda i början på 1980-talet, som har timlön, korta projektanställningar, praktik eller inget jobb alls. Programmet, ett samarbete med Sveriges Radio, Tensta konsthall och Svenska Filminstitutet, byggs av spoken word, teater, dokumentärteater, samtal, mingel, radio och sociala medier.
”En, två, tre. Du ska bort!” Utanför teatern pågår handgriplig sortering av publiken. Ett gulrött varningsband markerar utanför och innanför arbetsmarknaden. Eller ja, åtminstone utanför arbetsförmedlingen, som Inga-Lill Andersson nervöst skämtar. Medan vinden drar i deras välstrukna kläder försöker hon, Kicki Bramberg och Hannes Meidal se ut som om de vet vad de talar om. Det vill säga reglerna för IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen), i en lätt absurdistisk föreställning av Radioteaterns chef Stina Oscarson. Trots flamsiga felsägningsvitsar som ”a-kossan” lämnar den en oro att bära med in till stora scenen.
Oro är nämligen nyckelordet för kvällen. En oro som kan växa sig så stark att man börjar planera ett rån mot en mataffär för att kunna betala hyran. Så desperat blev 24-årige Ludvig i kvällens titelspår, en dokumentärpjäs av Marcus Lindeen. Som i tidigare verk, som Ångrarna, Djur som dör och Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner, undersöker Lindeen gränser mellan dokumentärt, iscensatt, autentiskt och teatralt.
Här har Filip Alexanderson, Emma Mehonic, Eva Melander, Eric Stern, Danilo Bejarano och Lotta Tejle hörlurar på sig och gestaltar verkliga personer genom att återge röster från inspelade intervjuer. Ett slags simultantolkningsspel där glappet mellan det dokumentära och teatern skapar stark närvaro. Overklighetskänslan blir obehagligt verklig i scenerna på stödgrupperna för arbetslösa, som påminner om jobbcoachingsparodin i Kris som spelades på Moment Teater denna vår.
Oron blir än mer påtaglig när Ametist Azordegan från Sveriges Radios Metropol sedan samtalar med fem unga arbetslösa i Marmorfoajén. Men det blir också värmen som uppstår när man talar om oron tillsammans. I alla fall med denna samling modiga, kloka och konkreta paneldeltagare. ”Kan man fixa praktikplatser så kan man väl fixa jobb”, tycker Julia, Ludvig vill ha svar, ”alltså ett riktigt svar”, från politikerna, och Carlito konstaterar att genom att inte snacka om strukturen åtgärdar man inte sjukdomen utan bara symptomen.
Loading ...
