Orfeus saknar sin döda hustru Eurydike så mycket att han ger sig ner i dödsriket för att hämta hem henne. På sin väg möts han av förvridna varelser som försöker skrämma bort honom. Men han låter sig inte förskräckas.
Mats Eks koreografi är ett eget språk, den kunde vara en kommunikationsform för någon högre stående civilisation från yttre rymden. Rörelserna är både komiska och djupt tragiska på en gång och vi jordmänniskor längtar efter att kunna tyda dess tecken. Det är vackert och spännande, men riskerar också förvirra denna i grunden enkla historia om kärlek.
Scenografi och kläder är fulla av symboler. Guden Amor är klädd som mumie, Euridike iförd ett underligt 80-talsfodral. Väggarna är målade med upp- och nervända möbler. Lägg till detta den fascinerande dansen, den franska sången, en brusande orkester och en svensk översättning visad på textmaskin. Att ta in alla dessa intryck samtidigt är inte lätt.
I bästa fall skapar det en fördjupad helhetsupplevelse men ofta krockar de olika lagren och tar ut varandra i stället. Föreställningen blir till en Dagobertmacka, med alla pålägg på en gång. Sylt och jordnötssmör i all ära men ibland önskar man sig bara en simpel ostsmörgås.
Den enklaste scenen är också den starkaste. Anna Larssons Orfeus sitter i vardagsrumsfåtöljen och läser tidningen, som en helt vanlig tråkig sambo. Eurydike söker förgäves hans uppmärksamhet, tills hon till slut bryter ihop. Vad hon inte vet är att Orfeus har lovat gudarna att inte titta på henne, om han gör det kommer hon att hämtas tillbaka till dödsriket. Paret är ensamma på scenen och fokus ligger helt på deras känslor i all sin patetiska mänsklighet.
Tyvärr är rösterna lite för svaga för att bära dramat i hela sin tyngd. Det är svårt att höra någon verklig vilja i sången. Orfeus bravurartade koloraturer dränks av orkestern. De tre kvinnorösterna är också lite för lika varandra för att skapa intressanta kontraster. Operans mest kända, tårdrypande aria – ”Che farò senza Eurydice?” (”Vad ska jag göra utan Eurydike?”), där Orfeus sörjer sin förlorade hustru, slarvas bort i ett alltför struttigt tempo.
Kören och baletten, alla iklädda likadana kläder, bildar en anonym massa bakom huvudpersonerna. De är groteska män i det hemska Hades och vackra kvinnor i det paradisiska Elysium. (Det hade förstås varit spännande att se det omvända – fula kvinnor och idealiserade män!)
Även kören dansar, vilket fungerar oväntat bra, det är spännande att se även andra än vältränade dansare röra sig. Snyggt sjunget är det också.
Skildringen av Hades är mycket suggestiv. I dimman skapar de oformliga kropparna en sorts existentiell oro med sina krampaktiga rörelser. Vad är en människa egentligen? Varför är dessa assymmetriska kroppar så otäcka?
Orphée överöser publiken med intryck, som är svåra att ta in med bara ett par öron och ögon. Det här är en bra föreställning, men den kräver sin publik. Helst en med tre huvuden per person.
Loading ...
